64. Men andra anse det för uppenbart att kyrkans form — kanske förfall — betingar (om icke just i Memnonsstodens art, som värmd av morgonsoln vid Nilen klingar) ett ljud, så vekt och dock så genomklart, som sedan över träd och tinnar svingar; den rätta grunden känner jag ej till, men hört det har jag, mera än jag vill. 65. På inre klostergården susade en götisk springbrunn, där man huggit ut förvridna masker, och berusade, samt kanske något helgon med till slut. Ur fula stengap strålen frusade och föll i tusen bubblor var minut, en bild av vad ett mänskohjärta rymmer av tom triumf och tommare bekymmer. 66. En väldig byggnad själva slottet var och ej så strängt moderniserat heller, där funnos ännu klostergångar kvar och refektorium, tror jag visst, och celler, därtill ett bibehållet exemplar av dessa näpna fordomdags kapeller; men resten, omstöpt, flyttad eller sjunken, bar vittne om baronen mer, än munken. 67. De vida salarna och rummen torde mot konstens ritual ha stått sig slätt, såframt man efter stil och enhet sporde; men fastän tungt och föga regelrätt, det hela dock ett mäktigt intryck gjorde på folk som såg det efter hjärtats sätt. Det är hos jätten ej det rena måttet som gör oss häpna, utan överskottet. 437