Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rödt, svart och gult folk i Staterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funno vi de andra elfva indianerna, och jag tillhandlade mig
utaf en af dem en lång vacker kalumet eller fredspipa.
* * *
I de nordamerikanska städerna möter man allt
emellanåt på gatorna kineser, och man ser här och
hvar i tarfligare gränder en skylt med ett kinesiskt,
alltid två-stafvigt namn och med ordet »laundry» (=
––-
Får jag gå in och bese den?
Det vet jag inte.
Hvarför står ni då här?
Det vet jag inte.
Den karlen borde gått igenom Gymnastiska Centralinstitutet och
blifvit gymnastikdirektör. Det förefaller mig vara en tänkbarhet, att
han äfven dädanefter varit klok nog att veta, när han icke visste något,
och för första gången hade man kanske fått den hittills oerhörda
tillfredsställelsen att af en gymnast få fram den alltid om någon kunskap
vittnande bekännelse, som uttalas i de fyra orden.
Tidigt på året 1871 befann jag mig i staden Leipzig, och gick
ut att se på de franske fångarne, som lågo i ett stort barackläger
omgifvet af ett tätt staket samt af ett dike. Jag hoppade öfver diket
och stod och betraktade manskapet af olika vapenslag, en syn som
gaf mera intressanta än angenäma intryck. Plötsligen hörde jag från
långt håll ett kraftigt utrop, liknande en befallning, och såg en
skildtvakt med armen gifva mig ett tecken att bege mig tillbaka öfver
diket. Jag stod kvar, men behöll lyckligtvis med mitt öga i ögonvrån
mannen i sigte. Till min förvåning lade han an på mig med en noggrannhet,
som antydde ett alldeles bestämdt ändamål. Jag ansåg det
lämpligare – och anser ännu att jag gjorde rätt deri – att hoppa
tillbaka öfver diket än stå kvar. Jag gick på landsvägen fram till
soldaten, och frågade om han verkligen ämnat skjuta. Javisst, han
hade redan haft fingret på trycket, och jag hade icke åtlydt honom en
enda sekund för tidigt. Jag förvånades högeligen; jag var visserligen
så att säga uppfostrad bland skildtvakter, men icke bland dylika skildtvakter.
Jag sade mannen att det, vid Himlen, icke var detsamma att
skjuta mig som att skjuta en helt vanlig fransman eller en annan man.
Jag var visserligen bara en ung student, men jag ämnade – och det
fanns icke allra minsta tvifvel om att jag kunde – i framtiden göra
menskligheten enorma tjenster – ganz kolossale Dienste. Jag sade
till mannen med det hardt när förderfliga geväret, som Per Gynt sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
