Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Politics»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den, som egentligen tycktes ha gjort Pelle så ifrig för den
allmänna rösträtten, var emellertid Folkets Vän, som omtalat
för honom att han, Pelle, var olycklig, så länge han
icke egde den. Sedan dess tror Pelle ständigt, när han
känner sig olycklig, att det kommer sig deraf, att han inte
får rösta vid valen till Andra Kammaren. Och Pelle känner
sig ofta olycklig; särskildt hvarje morgon innan han fått
upp en del af innehållet i sin magsäck, och innan han fått
för tillfället omstämma detta beklagansvärda organ med den
enkla eller dubbla sup, som utgör det väsentligaste momentet
i hans morgon-andakt. Pelle påstår, att han icke är den
ende, som är olycklig af brist på allmän rösträtt. Många,
många tusen andra af Pelles närmaste själafränder, som han
påstår alla vara Arbetets Söner, *) äro också olyckliga på
grund af denna deras förfärliga rättslöshet i landet. Framför
allt är Folkets Vän – den hedersmannen, den ädle
mannen (se eller hör Meyerbeers »Robert») – djupt olycklig.
________
*) Vid denna intressanta period i vårt samtal tog detsamma ett
plötsligt slut – uteslutande genom min orimlighet och genom mitt
grofva och förolämpande uppträdande mot Pelle. Jag ville nemligen
icke gå in på, att Pelle hade hättre rätt än jag sjelf att kalla sig en
Arbetets Son. Jag är i allmänhet alls icke begifven på titlar, och skulle
kunna lemna bevis på den saken. Men här var nu en titel, som jag
sätter ett enormt värde på, och som, om det finnes spår till rättvisa i
detta land, skall villigt tillerkännas mig inom vida kretsar. När Fyll-Pelle
ville för sin del vägra mig det kanske största erkännande, som
jag anser tillkomma mig, bemäktigade sig vreden, hvilken tyvärr icke
är ett monopol för underklassare, min själ. Jag uppmanade med dånande
stämma Fyll-Pelle att se på en kroppsarbetare, som med spade
var ifrigt sysselsatt på ett land i min egen trädgård. Jag sade honom,
att den mannen och jag sjelf båda egde rätt till den stolta titeln
»Arbetets Söner», att jag obetingadt, fullt och helt och med stolthet
och glädje erkände honom som min hel-broder. Men jag tillkännagaf
– jag är ledsen att nödgas bekänna det: i föga höfviska ordalag
– att jag icke alls erkände Fyll-Pelle såsom »Arbetets Son». Jag uttalade
min förhoppning, att Arbetet aldrig måtte gjort sig skyldigt till
en så infam och förnedrande förening, som den skulle vara, hvilken gaf
upphof till en dylik pojke som Fyll-Pelle. Jag skrek så högt, att Fyll-Pelle,
tre andra kroppsarbetare, ett halft dussin bofinkar och en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
