Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belsteen, han kommer i alla händelser inte att sitta
med oss och skratta åt sina bekymmer. Men hon
visste att om hon bara fick sina egna hem igen i
gott behåll — ja, då skulle den främmande
ynglingens olycka icke fördunkla mycket av hennes
glädje.
Det behövdes endast ett sådant litet oväntat
kärleksbevis — något utöver de vanemässiga bevisen
på den goda, äktenskapliga förståelsen emellan
dem — för att hon skulle veta att ingen olycka,
ja, inte ens om det gällde barnen, skulle kunna
göra henne så olycklig att inte lyckokänslan var det
som hon förnam djupast och mest innerligt. Så
länge hon hade sin Thestrup.
— Nej, nej, följ mig inte ut. Elen kan ju följa
med och lysa mig.
Så blev Dorthea stående i dörröppningen och
höll fast Feierfax i halsbandet. Månen stod nu så
högt på himlen att den såg helt liten ut. Det hade
blivit alldeles klart och blåsten hade saktat av.
Huttrande stod Dorthea där och väntade, tills hon
såg att de kom ut från stallet, lagårdspigan med
lyktan och Thestrup ledande Reveille. Stoet var
oroligt, hon hade fått för litet motion på sistone.
Dorthea behärskade sin lust att springa ut på
gården, säga farväl och ännu en gång be honom vara
försiktig. Thestrup skulle inte ha tyckt om det.
Hon blev stående och höll fast hunden som
gnällde och slet i halsbandet — han ville så gärna följa
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
