Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade småningom blivit en pina för Dorthea
att tänka på Augustin Dabbelsteen. Hur
klandervärd hans rymning i vintras än varit, så måste hon
likväl i rättfärdighetens namn erkänna, att han i
någon mån var ursäktad. Vilken yngling skulle icke
ha tappat besinningen om han fått höra sådana
nyheter om den han höll kär? Man kunde inte utan
vidare lägga hela skulden till den olycka, som blev
följden av hans handlingssätt, på Dabbelsteen. Och
ändå kunde inte Dorthea tänka på honom utan en
bitterhet så djup, att den smärtade henne själv.
Dock kände hon sig tvungen att säga hans mor ett
deltagande ord.
— Ja, det var ju de pojkarna som var er sons
elever, madame Dabbelsteen. Och på många sätt
var er son en duktig lärare. Både min man och
jag värderade hans begåvning som informator. Vet
ni hur den stackars student Dabbelsteen har det nu?
Men madame Dabbelsteen endast suckade och
skakade på huvudet, så att alla de vita volangerna
flaxade kring hennes mörka ansikte.
Dorthea blev måttligt glad när den andra
upplyste henne om, att de två skulle dela säng på
natten. Emellertid var det så mycket att göra i
eldhuset, att Dorthea stannade ända till det sista, då
hon gjorde sällskap med madame Dabbelsteen.
Då var det redan långt lidet på natten. Vädret
var lika vackert och stilla och de små gråblå, ulliga
molnen täckte himlen, men ett mönster av gyllene
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
