Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 7. Lyxen i stora huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
vanliga sättet, då man vände sig till färgadt folk på de
allmänna landsvägarna i södern: ”Nåväl min gosse,
hvem tillhör du?” ”Öfverste Lloyd”, svarade slafven.
”Nå, behandlar öfversten dig väl?” ”Nej, herre”, kom
svaret genast. ”Hvad, låter han dig arbeta hårdt?”
”Ja herre”. ”Nå, gifver han dig icke tillräckligt att
äta?” ”Jo, herre, han gifver mig tillräckligt att äta,
sådant det är”. Öfversten red vidare; slafven fortsatte
likaledes i hvad han hade sig ålagdt, utan att drömma
om att han hade talat med sin herre. Han tänkte och
sade ingenting om saken, förrän han två eller tre veckor
efteråt underrättades af uppsyningsmannen att han, där-
för att han funnit fel hos sin herre, nu skulle säljas till
en georgisk slafhandlare. Han blef omedelbart belagd
med bojor och handklofvar; och på detta sätt, utan ett
ögonblicks varning, rycktes han bort och skildes för
alltid från sin familj och sina vänner af en hand lika
obeveklig som dödens. Detta var straffet för att tala
den enkla sanningen, till svar på en rad tydliga frågor.
Det var delvis till följd af sadana händelser som slaf-
varna, när de tillfrågades om sin ställning och sina her-
rars karakter, nästan oföränderligt brukade säga att de
voro nöjda och deras herrar goda. Man vet att slaf-
ägare skickat spioner bland sina slafvar för att, om möj-
ligt, förvissa sig om deras åsikter och känslor i afseende
på sin ställning. Häraf kom det tänkespråk som gick
bland dem, att ”en tyst tunga gör ett vist hufvud”. De
brukade undertrycka sanningen hellre än taga på sig
följderna af att säga den och bevisade sig härutinnan
vara en del af deii mänskliga familjen. Jag tillfrågades
ofta om jag hade en god husbonde, och jag minns icke
att jag någonsin gifvit ett nekande svar. Jag ansåg
mig icke därvid yttra något rent osant, ty jag mätte
min herres godhet efter det mått af godhet som gällde
för de kringboende slafägarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
