Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 10. Jag lär mig läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
sade mina öron från alla håll. Mina landtliga ögon ocli
öron förvirrades och skrämdes. Skaror af fientliga gossar
slogo ned på mig vid hvarje hörn. De jagade mig och
kallade mig ”östkustaren”, tills jag nästan önskade mig
tillbaka till östkusten. Min nya herskarinna visade sig
lyckligtvis vara hvad hon tyckts utlofva, och i hennes
närvaro glömde jag lätt alla yttre förtretligheter. Fru
Sophia var af naturen en förträfflig kvinna — god, öm-
sint och gladlynt. Det öfvermodiga förakt för andras
rättigheter och känslor samt det själfsvåld och dåliga
lynne som utmärkte slafägarklassens damer, saknades
helt och hållet i hennes sätt och uppförande mot mig.
Hon hade aldrig varit slafägare — en sak som då
var mycket ovanlig i södern — utan hade nästan ute-
slutande berott af sin egen flit för sitt lifsuppehälle.
Detta förhållande hade den kära damen utan tvifvel att
tacka för att hon så väl bevarat sin naturliga godhjär-
tenhet, ty slafveriet kunde förvandla ett helgon till en
syndare ocli en ängel till en demon. Jag visste icke
huru jag skulle uppföra mig’ mot ”fröken Sophia”, så-
som jag brukade kalla fru Auld. Jag kunde icke nalkas
henne ens som jag förut nalkats fru Lucretia Auld.
Hvarför skulle jag hänga hufvudet och tala med stockad
andedräkt, då det icke fanns något högmod som förak-
tade mig, någon köld som afvisade mig eller något hat
som ingaf mig fruktan? Jag kom därför snart att be-
trakta henne som någonting mera besläktadt med en
moder än en slafherskarinna. Långt ifrån att anse det
oförskämdt af en slaf att se henne rakt i ansiktet, tyck-
tes hon alltid säga: "Se upp, barn; var icke rädd”.
Sjömännen på slupen betraktade det som en stor förmån
att få bära fram paket eller bud till henne, ty närhelst
de kommo, voro de säkra om det vänligaste och behag-
ligaste mottagande. Om lille Thomas var hennes son
och föremålet för hennes ömmaste kärlek, så gjorde hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
