Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 12. Min religiösa natur väckes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
bad jag alltid att Gud, af sin stora barmhärtighet och
i sin egen rätta tid, skulle befria mig ur min träldom.
Jag gick en dag öfver herr Waters varf, och då
jag fick se ett par irländare hålla på med att lossa en
pråm från sten eller ballast, steg jag oombedd ombord
och hjälpte dem. När vi hade slutat arbetet, kom en af
männen bort till mig och gjorde mig en mängd frågor
och däribland om jag var slaf. Jag sade honom att ”jag
var slaf för lifvet”. Den gode irländaren gjorde en axel-
ryckning och tycktes djupt medlidsam. Han sade att
det var synd att en så präktig liten gosse som jag skulle
vara slaf för lifvet. De hade båda mycket att säga om
saken samt uttryckte det innerligaste deltagande med
mig och det afgjordaste hat till slafveriet. De gingo så
långt att de sade mig att jag borde rymma och begifva
mig till norden, att jag skulle finna vänner där och att
jag sedan skulle vara så fri som någon. Jag låtsade
icke vara intresserad för hvad de sade, ty jag fruktade
att de kunde vara förrädiska. Hvita män voro icke
sällan kända för att uppmuntra slafvar till flykt och se-
dan, för att få belöning, gripa dem och återföra dem
till sina herrar. Allt under det jag starkt lutade åt
åsikten att dessa män voro hederliga och icke ville mig
något ondt, fruktade jag att det kunde vara annorlunda.
Jag ihågkom icke dess mindre deras ord och råd och
skådade framåt mot en itykt till norden såsom ett verk-
ställbart medel att vinna den frihet efter hvilken mitt
hjärta längtade. Det var icke mitt slafveri just vid den
tiden som mest bedröfvade mig, utan det var utsikten
att vara slaf för lifvet som utgjorde den sorgligaste tan-
ken. Jag var för ung för att tänka pa att rymma ge-
nast; dessutom ville jag lära skrifva, innan jag begaf
mig i väg, emedan jag kunde komma i tillfälle att be-
höfva skrifva ett pass åt mig. Jag hade nu icke blott
hoppet om frihet, utan äfven en aning om de medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
