Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 9. Slafväldets stegrade fordringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
mitt bästa med ord och skrift cch oupphörlig verksam-
het för att hålla den lefvande och kraftig. Längre fram,
år 1854, hade vi Missouri-kompromissen, som borttog den
stora lagliga skyddsmuren mot slafveriets spridning öf-
ver hela Förenta staternas område. Från denna tid var
det ingen rast och ingen ro. Hvar och en, om än al-
drig så kortsynt, kunde se att detta var en fas af slaf-
veriet som icke fick föraktas eller förbises. Nordens folk
hade vants att fråga med en ton af grym likgiltighet:
”Hvad hafva vi med slafveriet att göra”, och nu behöf-
des ingen ansträngning att få fram svaret. Slafägarnes
hänsynslösa framfart afgjorde frågan för oss. Slafveriets
närvaro i ett territorium skulle förvisso utestänga de
fria staternas söner och döttrar verksammare än lagför-
bud eller gula febern. De som icke brydde sig om slaf-
ven och voro villiga att fördraga slafveriet inom slaf-
■staterna, voro likväl icke så alldeles redobogna att finna
sig och sina barn utestängda från nationens gemensamma
arfvedel. Det är därför icke förvånande att norden lätt
hölls lifligt intresserad för denna sak och att år 1856
ett oroande uttryck för känslorna i detta afseende vi-
sade sig i det stora antal röster som gåfvos John C. Fre-
mont och William L. Dayton till Förenta staternas pre-
sident och vicepresident. Ända tills norden nu ändtli-
gen reste sig mot slafväldet, hade antislafverirörelsen
hufvudsakligen stannat i händerna på de ursprungliga
abolitionisterna, hvars mest framstående ledare redan
nämnts annorstädes i denna bok. Efter 1856 däremot lyf-
tes en mäktigare arm och fördes en talrikare här mot
slafveriet, och agitationen blef bredare och djupare.
Denna tidpunkt belyste principen för spänning och sam-
mantryckning, aktion och reaktion. Ju öppnare, påtag-
ligare och oförsyntare slafväldet blef, dess fastare möt-
tes det af nordens stigande harm mot slafveriet. Ingen
handling gjorde mera för att väcka norden till känslan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
