Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 10. Början till slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
högsta domstol att icke hafva några rättigheter som
hvita personer voro skyldiga att respektera samt läng-
tande efter slutet på mitt folks träldom, var jag beredd
att helsa hvarje politisk omstörtning som gick ut på en
förändring af sakernas förhandenvarande läge. Om ord-
kriget skulle sluta eller icke sluta i våldsam samman-
stötning var en tid ämne för tvifvel; och när det blef
säkert att södern hyste fullt allvar och för alla fall äm-
nade verkställa sina hotelser om brytning, visade sig en
tydlig förändring i nordens tänkesätt.
Reaktionen från det ärofulla förfäktandet af frihet
och oberoende å nordens sida vid Abraham Lincolns tri-
umferande utväljande var ett pinsamt och förödmjukande
bevis på dess svaghet. Det tycktes som skulle allt hvad
som vunnits i striden uppgifvas åt de besegrade och sö-
dern, ehuru slagen vid valurnorna, blifva segrare och få
allt efter sitt eget hufvud till slut. Under alla de mel-
lanliggande månaderna, från november till följande mars,
drefs norden alltmer i sina tänkesätt i riktning mot kom-
promiss. För att bana väg för denna upphäfde de flesta
af nordens lagstiftande församlingar sina lagar om den
personliga friheten, emedan de förmodades försvåra flvk-
tiga slafvars öfverlämnande till sina återkräfvare. Kän-
slan tycktes öfverallt vara att någonting måste göras
för att öfvertyga södern att Lincolns val icke afsåg att
tillfoga slafveriet eller slafväldet något afbräck och att
norden var välsinnad i fråga om husbondens rätt att be-
hålla och jaga sin slaf så länge honom lyste samt att
till och med rätten att hålla slafvar i territorierna skulle
underställas högsta domstolen, som sannolikt skulle döma
till förmån för slafstaternas längstgående fordringar.
Pressen i norden antog en hofsammare ton emot slaf-
veriets förfäktare och en motsvarande bitter ton mot
antislafverisakens män och deras företag. Det började
icke blifva något ovanligt att höra människor fördöma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
