— Herr borgmästare, svarar han, är det ni som är mannen att reformera den engelska marinen — tror ni att jag utan vidare kan yppa krigshemligheter för er — hör emellertid på mig, ni självgjorde diplomat. Jag är hitsänd av amiralen — ni såg ju flaggan — — Javisst, javisst, stammar borgmästaren. — Nåväl. Eskadern fångade en tysk kryssare ute på Nordsjön, diktar Weddingen. Av dess papper framgick det, att den var utsänd från Wilhelmshafen för att undersöka om engelska fartyg funnos i Nordsjön — var havet fritt från dessa skulle kaptenen, vars namn var Otto Weddingen, sända sin bror, också kaptenlöjtnant i Wilhelmshafen ett telegram — och detta telegram skulle innehålla en vanlig kärleksförklaring. Ni begriper väl resten mycket bättre än jag, antar jag? — Ja, javisst, javisst, mumlar borgmästaren och Weddingen räcker depeschen till mr Winterwood med anhållan om dess översättning. Mr Winterwood tager blanketten, ser igenom det skrivna och läser högt och tydligt: »Kaptenlöjtnant Weddingen. <tab><tab><tab><tab> Wilheimshafen. Fria till Irma Prencke, Hamburg för min räkning — vi gifta oss hos dig om några dagar. <tab><tab><tab><tab> Otto Weddingen.» Borgmästaren skrattar så tårarna trilla.