Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Så mycket olika mot förr...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 —
Därmed skildes flickorna åt, Diana för att gå tillbaka hem
till Tallbacken, Anne för att fortsätta till postkontoret. Där
fann hon ett brev, som låg och väntade på henne, och när Gil-
bert Blythe hann upp henne på spången över Mörka, speglande
vägen, lyste hennes ögon av glad överraskning.
— Tänk, att Priscilla Grant också får komma till högskolan!
ropade hon. — O, så förfärligt roligt! Jag hoppades hon skulle
få det, men hon trodde aldrig, att hennes far skulle ge sitt sam-
tycke. Men det har han nu i alla fall gjort, och vi ska bo på
samma inackorderingsställe. Nu känner jag, att med en vän
sådan som Priscilla vid min sida törs jag möta professorerna,
om de så komme allihopa i sluten trupp.
Jag tror vi komma att tycka om Kingsport, sade Gil-
bert. — Där finns en ståtlig gammal borg, har jag hört, om-
given av den allra vackraste naturliga park. En härlig utsikt
lär man också ha från den.
Jag undiar, om utsikten är — kan vara vackrare än
denna, sade Anne med låg röst. Hon såg sig omkring med de
älskande och hänfcrda blickar, för vilka hemmet alltid förblir
den ljuvligaste plats i världen, även om långt skönare nejder
hägra under avlägsna luftstreck.
De stodo lutade mot räcket på bryggan, som löpte ut i den
lilla sjön, gripna av skymningsstundens stämning. Just här var
det, som Anne klättrat upp ur sin sjunkande eka den dag
liljemön Elaine drev med strömmen nedåt Camelot. Solned-
gångens matta purpurskimmer dröjde ännu på de lätta skyarna
i västei, men månen höll pa att gå upp, och vattenytan glänste
som silver i dess sken. Minnena drogo omärkligt de båda unga
inom sin ljuva trollkrets.
Du är så tyst, Anne, sade Gilbert slutligen.
— Jag är rädd att röra mig eller säga ett ord, så att inte
denna underbara skönhet skall svinna hän och inte komma till-
baka på samma sätt, viskade Anne.
Gilbert lade plötsligt sin hand över den smala vita, som
vilade mot brons räck. De bruna ögonen blevo ännu djupare
och mörkare, hans ännu gosselika läppar skildes åt för att säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
