Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Avsked från hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19 —
och stortjutit på kökstrappan alltsedan han steg upp från frukost-
bordet, vägrade att taga något slags avsked. När han såg Anne
komma emot sig, störtade han upp, rusade uppför trappan och
gömde sig i ett klädskåp, varur man varken med lock eller pock
kunde få fram honom. Hans kvävda vrålanden voro de sista
ljud, som nådde Anne från Grönkulla.
Det störtregnade hela vägen till stationen. Charlie och
Gilbert stodo på perrongen, när de körde fram, och tåget gav
ankomstsignal. Anne hann nätt och jämnt köpa sin biljett och
polettera kofferten, säga ett brådskande farväl till Diana och
klättra upp på den bakre plattformen till en av vagnarna. Hon
önskade hon finge fara tillbaka till Avonlea med Diana — hon
visste, att hemlängtan skulle ta livet av henne... Och om ändå
åtminstone detta hemska regn ville höra upp att ösa ned, som
om all världen gräte över, att sommaren var förbi och all glädje
tagit slut. Ej ens Gilberts närhet bragte henne någon tröst, ty
Charlie Sloane var också med, och slånbäret kunde bara för-
dragas i vackert väder. I regn var det absolut odrägligt.
Men när ångbåten stävade ut ur Charlottetowns hamn, blev
det liksom en ljusning, inte bara på himlen. Regnet upphörde,
det blev stora rämnor i molnen, och ur dem tittade solen fram
helt trind och blank, gjutande en kopparröd strålglans över de
grå vågorna och skingrande de töckenslöjor, som hittills höljt öns
rödskimrande kuster. Det artade sig sålunda ändå till att bli en
vacker dag. För övrigt blev Charlie Sloane genast så sjösjuk,
att han måste gå ned, och Anne och Gilbert blevo ensamma
kvar uppe på däck.
— Bra skönt, att alla som heta Sloane, bli sjösjuka, så fort
de komma i en båt, tänkte den hjärtlösa Anne. — Jag skulle
inte ha kunnat ta ett riktigt farväl av mina kära trakter med
Charlie stående bredvid mig och försökande se sentimental ut.
— Jaha, nu äro vi i väg, sade Gilbert helt muntert.
— Ja, jag känner mig precis som Childe Harold — skill-
naden är bara den, att detta i alla fall inte är min rätta »fäderne-
kust», sade Anne och klippte häftigt med ögonlocken. — Det
är nog Nova Scotia. Men det land man mest håller av blir ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
