Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Små syndare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Davy nedlät sig ej till att svara. Han satte sig i gång och
vandrade utför avtagsvägen, följd av den undergivet traskande
Dora. Men hans själ var i uppror. Davy hade fått utstå många
verkliga eller inbillade lidanden tack vare fru Lyndes kraftiga
nävar och skarpa tunga, sedan hon flyttat till Grönkulla, ty fru
Lynde kunde ej vistas under samma tak med någon, han måtte
nu vara nio eller nittio år gammal, utan att försöka bibringa
vederbörande en kristlig och sund uppfostran. Och det var inte
längre se n än i går afton, som hon intalat Marilla, att denna
borde förbjuda Davy att gå ut och fiska med pojkarna Cotton.
Det kokte ännu i Davy vid tanken därpå.
Så snart de kommit ut på stora landsvägen, stannade Davy
och förvred sitt ansikte i en så ohyggligt hemsk grimas, att Dora,
som dock ganska väl kände till hans vidunderliga förmåga i den
vägen, betogs av skräck för att vinden skulle vända sig och
Davy sålunda bleve dömd till att i hela sitt liv uppträda med
ett så fasaväckande tryne.
— Fanken! sprutade det ut ur Davy.
— O, Davy, inte får du svära så fult! utbrast Dora förfärad.
Fanken är, inget svärord — åtminstone inget riktigt svär-
01 d. Och för mig får det vara ’ocke det vill, svarade Davy
trotsigt.
Ska du tvunget säga fula ord, kan du väl åtminstone
låta bli att göra det på söndan, bad Dora med ynklig röst.
— Jag skall hitta på ett eget svärord åt mig.
— Då kommer allt Gud att straffa dig, Davy, sade Dora
högtidligt.
— Det tycker jag vore väldigt tarvligt gjort av honom.
Han, som ändå hets ska veta allting, måtte väl begripa, att nå’tt
sätt måste man ha för att uttrycka sina känslor.
— Men Davy då! sade Dora. Hon väntade, att Davy skulle
falla död ned på fläcken. Men underligt nog hände det alls
ingenting i den vägen.
— Men nu ska jag i alla fall tala om, att det är slut med
att jag låter tant Lynde hunsa med mig alldeles som hon tycker,
fräste Davy. — Anne och Marilla må ha rätt att hunsa med mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
