Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Kallelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 111 —
får sådan hemlängtan. Visst är det väl mycket härligt i himlen
- det lär oss ju bibeln — men, Anne, det blir ändå inte det
vi äro vana vid . . .
Genom Annes själ drog ett svagt minne av en lustig historia
som hon en gång hört Philippa Gordon berätta om en gammal
gubbe, som stelnat i sina vanor och ungefär på samma sätt
uttryckt sitt misstroende för förhallandena bortom graven. Hans
yttrande hade förefallit ganska komiskt, hon kom ännu ihåg, hur
hon och Priscilla skrattat däråt. Men det låg ingen humor,
endast djupt vemod, över det tvivel, som nu kom från Rubys
bleka och darrande läppar. Och det tragiska låg däri, att
Ruby nog kunde ha skäl för sitt tvivel. Himlen var helt visst
inte det Ruby var van vid.
I hennes glättiga, tanklösa nöjesliv, hennes ytliga åskåd-
ningssätt och ringaktning för alla högre syften fanns helt visst
ingenting, som fostrat henne för den stora förändringen eller
skänkt henne kraft att betrakta livet efter detta som någonting, ej
uteslutande skrämmande och ofattbart. Anne undrade hjälplöst,
vad hon skulle säga för att skänka henne någon tröst. Hur
skulle hon bäst lägga sina ord? Det föll sig svårt för Anne att
för någon uttala sitt hjärtas hemligaste tankar, de nya före-
ställningssätt, som småningom börjat spira upp i hennes inre
och som rörde sig kring de stora hemligheterna i detta livet
och det kommande, och allra svårast var det att tala härom
med en person av Ruby Gillis’ läggning.
— Jag tror, Ruby, började hon tveksamt, att vi kanske i
vårt sinne ha gjort oss mycket felaktiga föreställningar om
evigheten — vad den är och vad den håller i beredskap åt oss.
Jag tror inte den kan vara så värst olika med vårt jordeliv,
som de flesta människor tycks tro. Jag tror, att vi komma att
fortsätta med att leva, ungefär som vi leva här, fastän i större
ödmjukhet och med ivrig längtan efter att lära . . . Och vi
komma att förbli desamma som vi alltid varit — det blir bara
lättare att vara god och — alltid sträva efter det högsta ....
Alla hinder och stötestenar skola avlägsnas, och vi skola se
klart . . . Var inte rädd, Ruby.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
