Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Drömmens uppfyllelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 119 —
— Diana — vad säger du?
Jo minsann gjorde jag så, sade Diana muntert och
svängde sig upp på sängkanten. - När jag läste om pristäv-
lingen i tidningen, tänkte)jag medsamma på din berätteise, och
allra först ämnade jag föreslå dig att du själv skulle skicka
in den. Men så var jag rädd, att du inte skulle vara hågad
- du hade liksom mist all tilltro till den. Och därför fattade
jag beslutet att skicka in den där avskriften du gav mig och
aldi ig knysta ett ord för dig. Om du se’n inte vunne priset,
skulle du ändå ingenting veta, och du skulle aldrig kunna gräma
dig, för de inte piisbelönade berättelserna skulle inte returneras.
Men vunne du priset, som jag ju så säkert väntade, skulle det
ju bli den präktigaste överraskning för dig, sötnos.
Diana var till sin natur ej särdeles skarpsynt, men i detta
ögonblick slog det henne dock, att Anne ej såg över sig för-
tjust ut. Den planerade överraskningen hade blivit verklighet,
det var odisputabelt — men hur var det med glädjen och be-
låtenheten?
— Meri Anne, du ser ju alls inte glad ut? ropade hon.
Anne tillverkade genast ett leende och satte det på sig.
— Naturligtvis kan jag inte annat än vara glad åt din osjäl-
viska önskan att bereda mig ett nöje, sade hon långsamt. —
Men du förstår — det kom så oförberett — jag fattar inte rik-
tigt ... I min berättelse fanns det då inte ett enda ord, som
rörde — Anne hade svårt att få fram ordet — som rörde —
bakpulver.
— Nej, men det satte jag in, sade Diana, nu betydligt lug-
nad. — Det var inte svårt alls — litet övning med författarskap
hade jag ju från vår egen Historiska klubb. Du minns det stäl-
let, där Feodora rör till kaksmeten — jag just som tyckte det
var litet väl opoetiskt för en hjältinna, men du höll styvt på
det — nå, som sagt, där bara satte jag till, att det var Rolling-
Kompaniets bakpulver hon använde och att det var därför kakan
jäste upp så präktigt. Och se’n, på slutet, när Percival slår sina
armar kring Feodora och säger: »Min själs älskade, härliga kom-
mande år skola resa de stolta murarna av vårt drömslott» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
