Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Den minnesgoda tant Josephine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 139
räkning, och på lediga stunder fördjupade han sig i en utomor-
dentligt underhållande bok, som han lånat i skolans bibliotek. 1
den följde han en underbar hjälte, som tycktes utrustad med en
säregen begåvning för att råka i knipa, men han klarade sig
regelbundet ur alla svårigheter, tack vare någon jordbävning eller
vulkaniskt utbrott, som slungade honom välbehållen upp på det
torra och slutligen inom räckhåll för en tjusande arvtagerska
med en kolossal förmögenhet.
— Jag ska säga dig, att det är en urstyv historia, Anne,
sade han med stor hänförelse. — Det är bra mycket roligare
att läsa den än att läsa bibeln.
— Tycker du det? sade Anne och drog på munnen.
Davy sneglade nyfiket på henne.
— Kors, jag trodde du skulle ta illa vid dig, Anne. Tant
Lynde, hon beskärmade sig så, när jag sa det till henne.
— Ånej, kära du, inte blir jag så upprörd över det. Jag
tycker det är helt mänskligt och naturligt, att erj nio års pojke
hellre läser en äventyrsbok än bibeln. Men när du blir äldre,
hoppas och tror jag, att du ska komma underfund med vilken
underbar bok bibeln är.
— Ja bevars, här och där ä’ den rätt rolig . . . Till exem-
pel om Josef och hans elaka bröder. Men om jag varit Josef,
hade jag minsann inte förlåtit dem. Jag skulle ha huggit av hu-
vudena på dem allihop — kanske inte jag själv, men jag hade
åtminstone låtit min hovbödel göra det. Tant Lynde blev så
arg, när jag sa’ det, och slog ihop bibeln och sa’, att aldrig skulle
hon läsa någe mer för mig ur den, om jag hade ett så ogud-
aktigt sinnelag. Så nu säger jag ingenting högt, när hon läser
.för mig om söndagseftermiddagarna, utan vad jag tycker, det
säger jag dagen därpå till Milty Boulter i skolan. Jag berättade
för Milty om profeten Elisa, som mana fram björnarna, som åt
opp pojkarna, och han blev så rädd, så se’n dess har han aldrig
gjort narr av farbror Harrison, därför att han är skallig. Finns
det några björnar på Prins Edvards ö, Anne, det har jag ofta
undrat?
— Inte nu för tiden, sade Anne förströdd. Vinden drev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
