Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. En ny person uppträder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 166 —
så drömde jag någonting otäckt. Klockan tre vaknade jag upp
feberhet, med ont i halsen och en sprängande huvudvärk. Jag
visste, att jag hade scharlakansfeber, men för säkerhetens skull
steg jag upp på mina darrande ben och slog upp i kusin Emilys
hemläkare för att titta efter symptomen. Anne, jag hade dem
alla. Så gick jag åter och lade mig, och under inflytandet av
den förfärliga vissheten somnade jag om och sov som en stock
till långt fram på förmiddagen. Då var jag kry som en mört,
så det var nog ändå inte scharlakansfeber jag hade. Det var
väl så, att hade jag blivit smittad på kvällen, hade inte sjukdo-
men hunnit utveckla sig så fort. I läkareboken hittade jag för
resten ett mycket lärt ord, som hette inkubationsperiod. Nå,
sådana förnuftiga tankar kan man komma på mitt på dagen,
men klockan tre på natten är man inte — hur var det nu igen
— jo, fullt så redig i tankegången. Hihi!
Du undrar förmodlingen, vad jag gör i denna sjöstuga. Jo,
jag tycker alltid om att tillbringa någon del av lovet vid havs-
kusten, och pappa brukar då skicka mig till kusin Emilys »som-
marpensionat för turister». För fjorton dagar sedan kom jag
alltså hit som vanligt, och som vanligt hämtades jag av den
gamle kusken, farbror Mark Miller, som höll utanför stations-
huset med sin gamla schäs och den stelbenta hästen. Det är
en rar gammal gubbe, och han bjöd mig genast på en näve skära
pepparmyntkarameller. Sådana karameller påminna mig alltid
om kvava kyrkbänkar under högsommaren — jag förmodar där-
för att min farmor alltid brukade ha med sig en påse sådana,
som luktade mycket starkt och som hon lät gå laget runt i bän-
ken. Somliga hade pepparmyntkarameller och andra hade stora
buketter av rosmarin och lavendel att förströ sig med. Farbror
Marks karameller var jag inte värst trakterad av, för han fi-
skade upp dem lösa ur sin ficka, de voro ganska ludna och han
fick lov att plocka bort några rostiga spikar och litet annat smått
och gott, innan han bjöd dem åt mig. Men inte för aldrig det
hade jag velat såra hans snälla gamla känslor, utan jag tog emot
dem och lät dem se’n en efter en omärkligt falla ned på lands-
vägen. När den sista försvunnit, sade farbror Mark smått före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
