Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Dianas bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 194 —
den kvällen en verklig stig i sagolandet, lockande och hemlig-
hetsfull, tjusande och trolsk i månskenets vitskimrande flöden.
Det hade funnits en tid, då en vandring som denna med Qilbert
längs De älskandes stråt skulle ha medfört alldeles för stor
risk. Men tack vare Roy och Helen var den faran nu avvänd.
Anne kom på sig själv med att tänka ganska ofta på Helen,
medan hon småpratade med Qilbert. Hon hade råkat henne
flera gånger, innan hon lämnade Kingsport, och lagt an på
att vara ytterst vänlig mot henne. Även Helen hade varit myc-
ket älskvärd tillbaka. De hade verkligen på det allra hjärtli-
gaste kommit varandra till mötes. Men hur det var, hade be-
kantskapen aldrig övergått till vänskap. Helen var nog ingen
besläktad själ.
— Ska du stanna i Avonlea hela sommaren? frågade Qilbert.
_ Nej. I nästa vecka far jag österut till Valley Road. Es-
ther Hawthorne har bett mig vikariera för henne under juli och
augusti. De ha sommarkurser i den skolan, och Esther känner
sig inte kry. Jag ska därför sköta hennes plats. Jag har egent-
ligen alls ingenting däremot. Vet du vad — jag har börjat
att numera känna mig lite smått som en främling i Avonlea. Det
ar sorgligt — men så är det. Det känns sa underligt att se
dessa massor av barn, som skjutit upp till långa gossar och
flickor — ja, snart nog unga män och unga kvinnor — bara
på de sista två åren. Hälften av mina elever är fullvuxna. Själv
känner jag mig så förskräckligt gammal, när jag ser dem i det
stadium, där jag annars tänker mig dig och mig själv och alla
våra jämnåriga kamrater.
Anne skrattade och suckade. Hon kände sig mycket gam-
mal och stadgad och förståndig, vilket bäst bevisar, hur ung
hon var. Inom sig tänkte hon, att hon bra gärna skulle velat
se sig försatt tillbaka till dessa glada ungdomsdagar, då livet
ännu hägrade genom ett rosigt töcken av hopp och illusioner
och ägde en tjusning, omöjlig att uttrycka med ord, som nu
svunnit hän för alltid. Var voro de nu — de vårljusa dröm-
marna och de färgskimrande luftslotten?
— Det är det öde, som träffar varenda generation, inte bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
