Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII. John Douglas får mål i mun - XXXIV. Det sista året vid högskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 211 —
— I nästa månad. Det kommer naturligtvis att firas i all
stillhet. Folk kommer nog att prata förskräckligt — säga att
jag slog ned på John precis som en rovfågel, så fort hans stac-
kars mor lagt igen sina ögon. John ville, att rätta förhållandet
skulle bli känt, men jag sa: ’Nej, John, hon var ändå din mor,
och den där hemligheten förvarar vi oss emellan, utan att kasta
någon skugga över hennes minne. Jag frågar inte efter vad
folk pratar, nu när jag själv vet sanningen. Det betyder inte
ett jota. Låt det alltsamman ligga begravet med den döda’, sa
jag åt honom. Och till sist så fick jag honom att ge med sig.
— Du har sannerligen ett mycket mera förlåtande sinnelag
än vad jag skulle kunna ha, sade Anne litet förtrytsamt.
— När du hunnit till min ålder, kommer du att se olika
på en hel hop saker och ting, sade Janet stilla. — Ett av de
ting vi lära oss, alltefter som åldern kommer, är att förlåta.
Det faller sig lättare för en vid fyrtio år än det gjorde vid tjugo.
XXXIV.
Det sista året vid högskolan.
— Här är vi nu allihop tillbaka igen, trevligt solbrända och
färdiga att åter starta i kapplöpningen mot lärdom och beröm-
melse, sade Phil, i det hon med en lättnadens suck satte sig
ned på en kappsäck. — Är det inte livat att återse det hederliga
gamla Tjället? Och tant Jimsey — och de allra som lalaste
kattorna! Jag tycker det ser ut, som om Häxan blivit av med
ännu en flik ur örat?
— Häxan skulle vara den älskligaste katt i kristenheten, även
om hon vore alldeles öronlös, svarade Anne från sin koffert,
medan Häxan snodde runt i hennes knä, vild av återseendets fröjd.
— Är du inte fasligt glad att ha oss här igen, tant lilla?
sporde Phil.
— Jo för all del. Men jag önskar ni ville plocka en liten
smula i ordning efter er, sade tant Jamesina i klagande ton och
med en hopplös blick på det kaos av koffertar, resväskor, kapp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
