Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV. Det sista året vid högskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 216 —
blir inte lättare för det. Jag blir alltid grinig och kinkig de kväl-
lar det regnar.
— Ibland om kvällarna njuter jag så av regnet. Jag tycker
om att ligga i min sköna säng och höra det smattra mot taket och
komma i tunga svep mellan furornas kronor.
— Det går ju åtminstone an, när regnet stannar på taket,
sade Stella. — Det gör det inte alltid. Jag tillbragte en fasansfull
natt på en gammal lantgård förra sommaren. Taket var otätt,
och regnet dröp ned rakt i sängen på mig. Det var allt utom
poetiskt, och sömngivande var det då rakt inte. Vid midnattstid
måste jag kliva upp och grabba tag i den omänskligt tunga sängen
— det var en av de där gammaldags imperialsängarna, som nog
väga ett par hundra kilo — för att dra den ur det värsta tak-
droppet. Se’n kom visserligen jag på det torra, men droppandet
fortfor hela natten, tills mina nerver stodo på kant. Du anar
inte, hur hemskt och spöklikt det låter, när regnet oupphörligt
strilar in mitt i natten och studsar mot ett naket trägolv. Man
tycker det tassar som andesteg, och man inbillar sig allt möjligt.
Vad skrattar du åt, Anne?
— Åt våra gamla historier. Men tänk så många av våra in-
tressantaste personligheter, som fingo ett våldsamt slut — vi togo
livet av dem helt enkelt. Och vilka bländande sköna hjältinnor
vi hade — och så fint vi klädde dem! Siden — sammet ■— guld-
brokad — spetsar och juveler — de bar aldrig något annat. Här
är en av den själv ganska enkla Jane Andrews’ historier, vari
hjältinnan slumrar i sin säng iförd en nattdräkt av vitt siden,
rikt garnerad med äkta pärlor.
— Fortsätt, sade Stella. — Jag känner mig inte fullt så
olustig nu, och jag kan skratta.
— Här är en, som jag har skrivit. Min hjältinna förströr
sig på en bal, strålande från topp till tå av stora diamanter av
det renaste vatten. Men vad gagnade skönhet eller dyrbara klä-
der? »Glansens stigar leda blott till graven». De vackra och
ädelborna damerna måste antingen falla offer för en lönnmördare
eller ock dö av ett brustet hjärta. Det var ingen annan råd.
— Låt mig få läsa några av dina historier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
