Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI. Farväl till högskolan - XXXVII. I strandpaviljongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 230 —
hade jag en gång en ungherre, som fjäskade lite smatt för mig,
jag rådde honom att göra så med sina utstående öron, och det
blev mycket bättre. Men mig, som gett honom det goda rådet,
förlät han aldrig.
— Moody Spurgeon är en mycket allvarligt sinnad ung man,
gäspade Stella. — Hans tankar syssla med viktigare ting än hans
egna öron. Som tant vet, ämnar han bli piäst.
— Nåja, vår Herre ser nog inte så noga till öronen, sade tant
Jamesina och höll genast inne med all kritik av Moodys yttre.
Tant Jamesina vördade prästkappan till och med hos den ännu
ej prästvigde teologie studeranden.
XXXVII.
I strandpaviljongen.
— Kan man tänka sig — i dag om en vecka är jag åter
hemma i Avonlea, sade Anne och lutade sig över den koffert,
vari hon höll på att lägga ned fru Lyndes patentstickade, granna
filtar. — Det ligger en stor tjusning i denna tanke. Men i dag om
en vecka har jag också för alltid skilts från Carolinas tjäll!
Ohyggliga verklighet!
— Jag undrar, om allt vårt skratt skall gå igen som gen-
ljud i fröken Linas och fröken Marias oskyldiga flickdrömmar,
sade Phil fundersamt.
Fastern och brorsdottern väntades nu hem, efter att ha
färdats över större delen av det beboeliga jordklotet. I ett nyli-
gen anlänt brev skrev fröken Carolina:
»Vi äro tillbaka den andra veckan i maj. Jag är beredd på,
att Carolinas tjäll kommer att te sig skäligen oansenligt, sedan
vi skådat pyramiderna och konungaborgarna i Karnak. men jag
har alltid trivts bäst där det inte varit alltför högt i taket.
Och skönt skall det kännas att åter vara hemma. När man sent
fram i livet ger sig ut på resor, frestas man att anstränga sig
över hövan, ty man vet, att man inte har lång tid på sig, och
härvidlag om någonsin gäller det, att aptiten kommer, medan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
