- Project Runeberg -  Drottning Karin. Historisk roman från Erik XIV:s tid /
176

(1899) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och eom’a skapte hon till ulfvar grå ;
Mig skapte hon till en lind på en slätt att stå —
I år så blir det en sommar.
Der kommo två jungfruer gångande:
»Här ståndar du, Guds fred, kära lind så grön!» —
I år så blir det en sommar.
Det kom en kungason der gångande:
»Här ståndar du, Guds fred, kära lind så grön!» —
I år så blir det en sommar.
Så tog han på hennes fagraste blad,
Så rann det der upp en jungfru så klar. —
I år så blir det en sommar.
Hon märkte icke, att dörren till hennes kammare öpp-
nades af konung Eriks narr, hvilken stannade innanför dör-
ren och ljrssnacle till hennes sång. Den vackra folkvisans
toner flöto milda och sköna öfver hennes läppar, under det
att de krusades af ett oskuldsfullt leende.
Narren hade inte hjerta att störa henne, trots det att
han hade konungens befallning att hemta henne till sin
herre, hvilken icke var den, som var nöjd med att vänta på
uppfyllandet af en befallning.
Emellertid var den vackra kammartärnans sång så skön
och hela hennes uppträdande i denna stund så ljuft, att
narren ansåg det vara nästan ett helgerån att störa henne.
En engel kunde inte ha mildare utseende än unga Karin.
Han lät henne derför sjunga sin visa till slut och först,
när den sista tonen förklingat, leendet dött bort på hennes
läppar och en djup suck arbetat sig upp ur hennes bröst
gjorde narren sig bemärkt, i det att han tog i dörrlåset och
skramlade med det.
Karin hoppade till och vände hufvudet mot dörren
samt varseblef narren, hvilken saluterade för henne med sin
bjellerstaf.
— Är det I, Chicot, sade hon.
— Ja, han sjelf, vackra Karin, svarade narren och
skyldrado åter, så att bjellrorna ringde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:16:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/drottkarin/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free