Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 231
Och sedan var Bolla inte så obstinat längre. Hon
tyckte nog mycket om Torsten; men hon kunde aldrig låta
bli att retas med honom, när han kom i hennes väg och
det var ganska ofta.
— Junkern går till Manfreds sten? sade han frågande.
— Ja!
— Och jungfru Helena är der förut?
-— Javisst!
— Hej, Bolla, min flicka, då är det klappadt och klart.
- Det får en se.
t— När junkern för sin jungfru till altaret, skall jag
också föra Bolla dit.
— Jag tror, vi dröja.
— Nej, se det blir ingenting af.
— Torsten är så häftig.
— Kan en vara annat, när en har en så vacker
fästmö?
Det var en sak, som Bolla inte hade något att säga
emot och derför teg hon och åter — smällde det en kyss.
— Torsten då!
— Se så, inga krumbukter.
— Jag måste gå.
— Jungfrun är ju vid Manfreds sten! Ingen brådska.
_Hon kan snart komma tillbaka.
— Har ingen fara; junkern gick ju dit nu. — Gud
signe dem båda, de bli ett nådigt herrskap, skall jag säga.
— Och ett ståtligt par.
— Alldeles som Bolla och jag.
— Ah prat!
— Yi gifta oss på samma gång som vårt herrskap!
- Nej!
— Hvarför det.
— Det duger inte.
— Det vore knäfveln.
— Unga frun behöfver mig tills — — —
— Hvasa?
— Tills–––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
