Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 267 —
— Da har svärtat Gripska skölden.
— Nej, vid Gud, men du den Braheska.
Åter blef det tyst en stund med undantag af det bul-
ler, som klingorna förorsakade.
Junker Holger trängde sin motståndare fram emot Man-
freds sten och der slog han vapnet ur hans hand.
— Förbannelse! hväste junker Gustaf.
Junker Holger sänkte genast sin svärdspets mot marken,
— Stöt till! utropade junker Gustaf och bredde ut ar-
marna. Stöt till! Här är hjärtat.
—• Jag begagnar inte svärd mot vapenlös motståndare,
svarade junker Holger och fortfor att hålla spetsen af sitt
vapen sänkt mot marken.
— Skrymtarel svarade junker Gustaf.
— Det ordet passar inte här. Jag har ditt lif i mina
händer, men jag tar det inte.
— Skrymteri! fortfor junker Gustaf.
— Du är förtviflad, säger jag dig.
- •■Nej;!
— Låt oss sluta striden.
— Är du rädd?
— Jag har visat motsatsen.
— Du fruktar fortsättningen.
— Om jag det gjorde, skulle jag nu döda dig.
— Så stöt till då!
— Nej! I ärlig strid kan jag döda dig; men nu är du
vapenlös och — det är ditt skydd.
— Vackra ord!
— Sanna ord, sägl — Du är afväpnad. Striden är
slut —
— Nej, vid afgrundens eld!
—t Hvilket hat!
— Försvara dig!
— Som. du vill.
Junker Gustaf hastade bort efter sin kiinga och stör-
tade med ett vilddjurs ursinne mot junker Holger och åter
korsades vapnen, allt under det solstrålarne hoppade sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
