Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 339 —
»Alltsammans är skaldens verk.»
»Hur kan ni påstå sådant», invände påfven.
»Jo, han har beställt gravyren hos mig och alla drag
och streck i densamma innehålla ingenting annat än orden
i hans poem.»
Förvånad tog hans helighet ett förstoringsglas och fann
verkligen hela poemet i sitt porträtt.
»Men hur är det möjligt», sade han, »att fullända ett
sådant arbete utan att helt och hållet förderfva ögonen?»
»Mina ögon äro af mycket god beskaffenhet», inföll
gravören, »ty jag ser icke allenast om dagen klarare än
de flesta andra menniskor, utan jag kan äfven se rätt väl
i mörker.»
För att få bekräftelse derpå lät hans helighet genast
stänga till luckorna för fönstren och gaf åt gravören ett
papper att läsa.
Den klarsynte gravören började att läsa högt, men
föll kort derpå afdånad till golfvet. Papperet innehöll näm-
ligen guvernörens berättelse till hans helighet om den döds-
dom som samma dag blifvit fälld öfver konstnärens bro-
der, emedan denne dödat någon i en evigeskamp en dom,
som gravören nu först fick veta.
Af aktning för konstnären blef brodern benådad och
poeten fick en — invigd rosenkrans.
En god stund hade förflutit, sedan riddar Kudolf om-
talade dessa historier för hertigen.
Jungfru Helena hade inte vikit en tum från sin älska-
des sjukläger. Sommarvinden sväfvade in genom det öppna
fönstret till henne, men junkern låg fortfarande liksom om
han varit död och höll om sitt svärdfäste så troget, som
om han hade önskat att ta vapnet med sig in i evigheten.
Och jungfrun rynkade sorgset sina ögonbryn och tral-
lade på sin sorgliga visa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
