Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 479
ren med sina fotter, så kastade han sig framåt på sina
långa ben.
Nu var han framme hos dem.
— Du lefver, Karo! utropade Bolla.
Hunden viftade på svansen och gnällde samt sprang
några steg tillbaka åt det håll, livarifrån han kommit, oupp-
hörligt gnällande, liksom han ville uppmana Torsten och
Bolla att följa sig.
,— Du skall få se, att jungfrun nog är derborta, sade
Bolla och .torkade bort sina tårar.
— Ja, det ar inte otroligt.
— Måtte hon vara vid lif.
— Det är allt osäkert.
— Ja, ja, vi komma, vi komma, kära Karo, sade Bolla,
då hunden gnällde och kretsade kring dem, liksom om han
tyckte, att de redo för långsamt, ehuru hästarne trafvade
raskt framåt.
— Ha vi inte ridit åt det der hållet? frågade hon
Torsten.
— Nej!
— Då har nog jungfru Helenas häst skenat ditåt först.
— Ja, det måste ha skett så.
— Se nu stannar hunden.
— Han börjar rifva i snön.
— Hör, hur han tjuter.
— Du skall se, att jungfrun ligger nog der sönder-
rifven.
— Min Gud, hvilken olycka!
Nu voro de framme.
Torsten hoppade åter af hästen och gick fram till
hunden.
Der låg jungfru Helena alldeles öfversnöad.
— Hvad ser du? frågade Bolla.
•— Jungfru Helena ligger här.
— Gud vare pris! Hvilken lycka! Är hon oskadad?
— Jag kan inte se det ännu.
— Skall jag hoppa ur sadeln och hjelpa dig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
