Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 689
sjungit vår glädje och nu skulle vi som såta turturdufvor
ha kuttrat tillsammans om vårt kommande bo, om ej svart-
sjukan och hämnden trängt sig med sin dystra skepnad
mellan oss. — Sorgen sitter stum och tyst vid våra hufvu-
den och blickar på oss med sina kalla och ihåliga blickar
— men i våra hjertan flammar kärlekens heliga eld, hvil-
ken icke kan släckas ej ens af dödens isande andedrägt, ty
kärleken är evig såsom Gud.
Så fantiserade junker Holger för sig sjelf på sin usla
bädd i fängelsehvalfvet. Han kände sig lycklig under dessa
sina tankar och glömde det elände, i hvilket han blifvit
störtad af en trolös vän.
Slutligen slöto sig hans ögonlock och en stilla slummer
hugsvalade honom och förde honom in i drömmarnes ofta
nog bländande paradis.
Han hörde inte, hur fångvaktaren kom in med brödet
och bytte om vattenkruka, ej heller stördes han af slamret
med nycklarne då den tunga ekdörren till fängelsehvalfvet
stängdes, lika litet som han förnam de oupphörliga knack-
ningar, som hördes från det hvalf, der hans far blifvit in-
spärrad.
Det var en underlig dröm, som nu i vexlande figurer
visade sig för hans själs ögon.
Han såg sig sjelf, hur han en vacker sommarmorgon,
när solen efter den korta och ljusa natten höjde sig i östra
horisonten och rosade himlahvalfvet med morgonrodnadens
fägring, gick ute vid Silfverkällan vid Mälsåker.
Manfreds sten låg der, som han alltid sett den och Silf-
veikällans spegel var fullkomligt klar samt återspeglade
himlen.
Plötsligt tyckte han sig höra steg bakom sig och han
såg jungfru Helena nalkas honom. Hon var iklädd en dräkt
af den dyrbaraste guldbrokad och på hennes hufvud hvälfde
sig en praktfull krona af gröna blad.
Hon sträckte sina armar mot honom och han ville
störta fram till henne, då i detsamma himlen öfverdrogs af
m>rka, kopparfärgade moln, ur hvilka blixtar ljungade, un-
—
^I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
