- Project Runeberg -  Drottning Karin. Historisk roman från Erik XIV:s tid /
719

(1899) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 719 —
den del af skogen, der jag nu var, kände jag inte så väl
till. Jag hade nog förut gått skogsstigen, men aldrig förr
på egen hand och dessutom hade det alltid varit ljusan
dag, när jag följt mor på hennes vandringar skogsvägen
fram till och åter från byn.
Stigen ledde öfver bäcken och det fanns en liten spång,
bestående af en bit af en trädstam lagd öfver vattendraget
alldeles invid den förut omtalade klippan.
Hur jag gick och gick, fick jag emellertid slutligen
höra sorlet af vattnet, som brusade in i och ut ur grottan.
Nu visste jag, att jag gått rätt. Men det var mig en stor
missräkning, att jag inte hörde mina lekkamraters glada
röster. — Det var så sent på qvällen, att barnen gått hem.
Jag stannade och öfverlade med mig sjelf, om jag inte
borde vända om igen och söka reda på byvägen samt på
den gå tillbaka hem till gården; ty jag var rädd för att
ensam och om aftonen passera förbi klippan.
Hur det var beslöt jag mig för att ropa.
Jag fick genast svar och glad skyndade jag framåt
samt stod några ögonblick vid bäcken och alldeles midt
emot grottan, hvilken nu föreföll mig hemskare än någon-
sin förut till följd af skymningen.
Ingen af mina lekkamrater var der.
Hvem var det, som svarade mig, då jag ropade, tänkte
jag. Kanske barnen just nyss gått och inte äro långt
borta. De trodde måhända, att någon ropade dem hem-
ifrån.
Jag ropade en gång till och åter fick jag svar. Men
nu märkte jag, att man svarade mig precis detsamma, som
jag ropade.
Jag skrek en gång till, allt hvad jag orkade: Pekka!
Pekka! svarade någon i skogen.
Jag skrek: Anna!
–––-Na! svarade rösten i skogen.
Nu blef jag ännu mera rädd. Jag vet ej, om jag hade
hört talas om eko, men visst är, att jag dä inte tänkte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:16:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/drottkarin/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free