Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 749 —
Och kråkan förde han hem i sitt hus
— Hopp falleralleraila —
Af talgen så stöpte de tolf pund ljns.
— Hå, hå, huru gick det så? —
Af dunet så gjorde de bolster till säng
— Hopp falleralleraila —
Så att det räckte åt piga och dräng
— Hå, hå, huru gick det så? —
Af näbben så gjorde de en spira så lång.
— Hopp falleralleraila. —■
Af hufvudet gjorde de en kyrkotupp
— Hå, hå, huru gick det så. —
Det hade varit den största möda för den stackars jung-
fru Helena att sjunga denna visa med dess glada melodi
och muntra ord. Karin Månsdotter hade noga observerat
henne och hon hade flera gånger fruktat för, att jungfrun
skulle vara för sorgsen för att kunna sjunga visan till slut.
Allt gick emellertid lyckligt.
Konungen var vid det allra bästa lynne och nu beslöt
Karin att draga fram med, hvad hon hade på hjärtat och
möjligen befria junker Holger från fängelset.
Utan tvifvel vore det nödvändigt för jungfru Helena
att gifva sig till känna för konungen.
Karin preludierade litet för saken för att väcka konun-
gens intresse och sade ‘slutligen:
— Ers majestät vill se glädje kring sig.
— Jag älskar glädjen, min Karin, älskar glädjen, hvil-
ken dock gerna vill fly från mig.
— Alla äro glada, då konungen är glad.
— Såå, väl ej alla, min Karin.
Dessa konungens sista ord skyndade Karin Månsdotter
att taga fast på och sade:
— Nej, min konung har rätt, alla äro ej glada.
Konungen spände sina ögon, hvilka skimrade af en
fuktig glans, i sin älsklings och sade:
— Hvad menar du, Karin?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
