Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
962 —
— Hon ser ut som ett barn.
— Hon är ock ett barn till själ och hjärta.
— Hvad hon måtte varit vacker i sin ungdom.
— Var viss derpå.
— Se, hon’vinkar.
— Ahl hon har fått se mig.
Flemming gick fram och helsade och han och hans
vän blefvo inbjudna till drottningens taffel, hviiken var helt
enkel, men anrättningen kryddades af den utmärktaste gäst-
frihet.
Flemmings vän var en adelsjunker från Sverige, hvilken
var på besök i Finland.
Har Ers Majestät någon helsning till Sverige, sade
han, när ban på aftonen tog afsked.
— Jag skulle vilja helsa alla Sveriges innebyggare.
— Den helsningen skall nog bli kär för alla.
~ Säg! Kommer ni till Westerås?
Ej stiyker min väg direkt förbi den staden; men
har Ers majestät ett bud dit, vill jag gerna frambära det.
– I viljen det?
— Ja!
— Men intet tvång!
—- Nej, Ers Majestät.
— Jag tackar er.
Hon gick in i byggnaden.
Flemming nickade menande åt sin vän.
— Det blir nog ett bud till den döde.
— Arma drottning, om hon visste, hur uselt hennes
gemål hvilar.
Uselt! inföll riddar Holger.
Ja, han ligger där i kyrkan som en tiggare.
— Men det är ju ovärdigt af kung Johan att tillstädja
sådant.
— Ja, i hög grad.
Han har då intet monument?
Nej, man ser knappast grafven.
— Mig synes, som om kung Johan ej skulle bli om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
