Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Karosserityper för personbilar av ingenjör Gunnar Jerneborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På de moderna bilarna finnas speciella anordningar för inmontering av
radioapparat av visst standardutförande. Apparaten monteras i allmänhet i
ett särskilt uttag i instrumentbordet men ofta även på torpedens insida eller
på annan plats t. ex. i bakvagnen. Antenn för bilradio finnes i ett flertal olika
utföranden. Det vanligaste torde vara en smäcker mast i teleskoputförande
monterad vid torpedens ena sida. Åtskilliga andra konstruktioner förekomma, t. ex.
i biltaket inbyggda ramantenner, utvändiga takantenner av olika typer, s. k.
fotstegsantenner monterade under fotstegen m. fl.
För att möjliggöra säker körning i mörker komplettera många bilägare
vagnens originalbelysning med sökarlykta och väglampor. Sökarlyktan monteras
i allmänhet på karosseriet tämligen högt och så att ljuskäglans riktning kan
inställas från förarplatsen. Väglamporna däremot monteras liksom
dimljuslyktor med gult ljus på främre stötfångaren så lågt som möjligt för att belysa
den del av vägbanan, som ligger närmast framför bilen. För att underlätta
backning i mörker förses vagnarna ofta med en mindre strålkastare bak.
För att skydda förkromningen på den bakre stötfångaren finnas speciella
avgasrörsförlängningar oftast gjorda i form av en fiskstjärt och förkromade.
Förlängningen är avsedd att leda avloppsgaserna förbi stötfångaren.
För att föraren skall ha möjlighet att på ett bekvämt sätt och i god tid
markera ändring av körriktning utrustas de flesta bilar i Sverige med
körriktningsvisare. Dessa äro i allmänhet elektriska och bestå av en ledad pil
med röda ljusgenomsläppliga sidor innesluten i ett plåthölje. Då strömmen
till visaren slutes fälles pilen ut ur höljet av en elektromagnet, varvid en i
pilen anbringad glödlampa tändes. Mekaniskt manövrerade liknande pilar
förekomma ehuru undantagsvis. En annan vanlig typ av körriktningsvisare består
av en röd lampa, som blinkar, då strömmen till densamma slutes. På nyare
amerikanska vagnar avsedda för export förekomma s. k. blinkers, vilka äro
så utförda, att en lampa på främre och en på bakre stänkskärmen blinka då
körvisaren tillkopplas. Dessa vagnar kompletteras i Sverige ofta med
körriktningsvisare av den förstnämnda typen. Gemensamt för alla elektriska
körriktningsvisare är att de ofta förses med strömbrytare med automatisk återgång
antingen utförd så att visaren frånkopplas efter viss tid eller då ratten efter
utförd svängningsmanöver återföres till »raka hjul».
För att skydda föraren mot bländande solljus finnas i de flesta vagnar ett
eller två s. k. solskydd, vanligtvis rörligt monterade omedelbart ovanför
vindrutan (se fig. 49). Solskydden bestå av en ogenomskinlig eller färgad och
genomskinlig skiva, som kan fällas ned i önskat läge.
För att undvika att vindrutan blir mer eller mindre ogenomskinlig vid
körning i regn eller snöväder finnas s. k. vindrutetorkare. Torkaren består av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
