Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
andar, fastän naturligtvis endast i »denna världens»
ögon, hvars visdom är »galenskap för Herren», och
icke i Dostojevskis ögon. »Minuterna af evig
harmoni», som förläna »Idiotens» gestalt ett sådant
skimmer af öfverjordisk skönhet och helighet, härflyta —
enligt hvad han själf erkänner — liksom hos Kirilov
ur den »heliga» eller djäfvulska sjukan. Om Kirilov
för Dostojevski är endast galen, hvad betyder då den
frapperande samstämmigheten mellan Mischkins och
Ki-rilovs djupaste tankar om den »eviga harmoniens
minuter» som källan till en »högre tillvaro», tankar
befryndade med Apokalypsens profetia om att »ingen tid
skall vara mer» — d. v. s. att den världshistoriska
utvecklingens mål icke är en i det oändliga fortsatt
jordetillvaro utan mänsklighetens ände, Ordets andra
uppenbarelse, den andra tillkommelsen? Det är tydligt att
Dostojevski här icke talar helt ut. Det för honom själf
viktigaste och mest ödesdigra kan eller vill han icke
utsäga, han ryggar tillbaka, han sluter ögonen — och
tänkaren gömmer sig bakom konstnären. Ligger det
icke i själfva verket något profetiskt i Kirilovs
vanvettigt yrande tal? Förefaller det icke stundom, att
Dostojevski i furst Mischkin älskar och rättfärdigar sig själf,
att han i Kirilov hatar och anklagar sig själf men att
han i båda skildrar sig själf och att båda stå honom
lika nära? Äro Idioten och Kirilov två sidor af hans
väsen, hans tvenne anleten — det ena uppenbart, det
andra fördoldt? Är Kirilov Idiotens dubbelgångare?
Detta är en gåta som Dostojevski, den djärfvaste bland
djärfve, icke vågade försöka lösa, ja som han knappast
vågade tänka på, fastän han på samma gång icke kunde
tänka på något annat.
»Erkänna att Gud inte existerar och inte samtidigt
erkänna, att du själf blifvit gud, är en orimlighet; i så
fall slutar du oundvikligen med att begå själfmord.»
Detta säger Kirilov. »Ifall Gud finns, hur skall jag
då kunna utstå tanken, att denne Gud icke är jag själf!»
Detta säger Friedrich Nietzsche. »Gud finns icke, Gud
är död. Och vi ha dödat honom. — Böra vi icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
