Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Nikolinka en förnimmelse af kärlekens svaghet: han kände
sig oförmögen till allt, som ett gelé, utan ben i
kroppen». — »Hela hans inre uppmjukades», som
Dostojevski säger om den ångrande Raskolnikov.
Allt detta hvilar utan tvifvel på en fullt riktig
iakttagelse af det köttsliga döendet. I själfva verket
inträder slutligen ett stadium i de kroppsliga lidandena, då
kroppen upphör att strida med dem; och själfva mista
de småningom sin skärpa, förstummas. Då, plötsligt,
»aflägsnar sig allt samtidigt, från två håll, från tio håll,
från alla håll», och människan erfar ett eget slags,
nästan vällustig njutning i denna befrielse, detta lösande
af lifvets alla härfvor och knutar — i denna oändliga
»svaghet». Detta är, säger Tolstoj, »kärlekens svaghet»,
den kärleks, som Gud predikat på jorden. I denna
kroppsliga, sinnligt vällustiga svaghet ligger fröet till
hela den tolstojska »kristendomen». Människan blir
fysiskt »uppskrämd», fysiskt »medtagen», känner sig
»oförmögen till allt, som ett gelé, utan ben i kroppen»
— och hon brister i gråt, undfår kärleken och
pånytt-föds andligen.
Men är detta den yttersta frigörelsen, andens seger
öfver köttet? Så tror Tolstoj eller så skulle han vilja
tro. Men så är det knappast. Något nytt, afgörande
försiggår här först inom kroppen; själen endast
afspeglar hvad som redan försiggått i kroppen; den endast
förklarar kroppens svaghet som »kärlekens svaghet»,
som medvetandet om sin fruktansvärda ensamhet och
värnlöshet, men något direkt eget fogar den inte till.
Och här som alltid, som öfverallt hos Tolstoj är det
icke kroppen, som rättar sig efter själen: först
kroppen, sedan själen. Det kroppsliga är det ursprungliga,
det andliga eller rättare det själsliga är det sekundära.
Det själsliga härflyter ur det kroppsliga som följd ur
orsak. Kroppen öfvergår från lifvet till icke-lifvet,
stiger ner i »det svarta hålet» — och själen följer efter;
kroppen släpar själen med sig. Andens uppståndelse är
endast kroppens bortdöende, icke begynnelsen till något
nytt, öfversinnligt utan endast slutet på det gamla, sinn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
