Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
och vätskan förlorad. — Arma, okunniga folk! — Ett
dyrbart arf från gångna släkten, hvars stora, sanna
innebörd skulle ha tolkats för detta okunniga folk och
inte slängts bort som gammalt skräp, det har gått helt
förloradt för det».
Folkets religiösa trosformer med deras naiva
legender och fromma bruk äro icke ett liflöst kärl blott och
bart, de äro också en lefvande själs lefvande kropp, låt
vara att denna kropp delvis är vanställd, höljd af
tusenårig smuts och lump, lamslagen; men så länge det
finns en gnista lif i den, får den icke jordas.
Om Levin, som han anser vara representanten för
den tolstojska kristendomen och folkligheten, fäller
Dostojevski i samma artikel den slutdom, som jag redan
anfört: »Han är en herreman, en moskvajunker af den
högre medelklassen. — Det kommer ändå trots allt att
i hans själ finnas kvar en bottensats af hvad man
skulle kunna kalla herremanslättja. — Och sin tro
mister han åter, han tillintetgör den själf, håller inte längre
fast vid den; någon ny nyck vaknar, och allt störtar
samman».
På den tid då denna dom fälldes, föreföll den
förhastad och alltför sträng. På den tiden, sjuttiotalet,
bevarade ju Tolstoj, som han sedermera omtalat i
Bekännelser, ännu någon förbindelse med nationens
religiösa lif, ännu trodde han, att det gamla kärlet
innehöll en lefvande vätska, ännu var han tveksam, om man
borde slå sönder kärlet. »Jag såg dock», säger han,
»att i folkets troslif lögnen var blandad med sanning.
— Jag for till arkimandriter, arkierejer, munkar,
eremiter och frågade. — Hvad jag ofta afundades musjikerna
deras okunnighet! I de lärosatser, som för mig
utmynnade i uppenbara orimligheter, märkte de ingenting
för-nuftsstridigt. Endast för mig, olycklige, stod det klart,
att sanningen med de finaste trådar var inflätad i
lögnen och att jag inte kunde acceptera henne i sådan
form». Då förstod han ännu, ehuru han tillämpade
det icke på sig utan på sina motståndare, att
»påståendet att du lefver i lögnen och jag i sanningen är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
