Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
distiska kulturen, den yttersta bekräftelsen och den
yttersta negationen af individen, dess yttersta ja och dess
yttersta nej; och slutligen inom det högsta mystiska
området: striden mellan den förmente Kristus och den
förmente antikrist, gudamänniskan och människoguden.
Detta är den uppåtstigande skalan i denna kosmiska
tveklyfning, denna strid och försoning mellan världens
två hälfter, två poler, två kön — två, som skola varda
ett, som äro ett i treenighetens mysterium (Jag och
Fadern äro ett — Sonen, Fadern, Anden — tre som äro
ett). Detta är skalan i den kosmiska polaritet, som i
mer eller mindre grad alltid har varit uppenbar för
mänsklighetens religiösa medvetande men framstår fullt
klar först för vårt eller rättare för vår framtids religiösa
medvetande. Såsom aldrig förr ana vi nu att:
— spetsarna i möte,
vårt »ja» och »nej» förent
skall föda ur sitt sköte
ett ljus, som strålar rent.
— just vår religions ljus, den yttersta föreningens
ljus — den gnista, som kan springa fram blott mellan
två åtskilda och ånyo förenade poler — det ljus, om
hvilket är sagdt, att det »lyser i mörkret, och mörkret
fattade det icke». (Joh. 1. 5.)
»Det har alltid förefunnits tveklyfning inom mig»,
bekänner Dostojevski i ett af sina sista bref. Och
tidigare, genom Dolgorukis mun: »Törsten efter andlig
skönhet fanns i rikt mått; men hur den kunde vara
förenad med Gud vet hvad allt för andra begärelser
(här menas den sinnliga lidelsen, ’spindelsjälen’, som
Dolgoruki känner inom sig) — det är för mig en
hemlighet. Ja det har alltid varit det, och jag har tusen
gånger förundrat mig öfver denna förmåga hos
människan (och] jag tror framför allt hos ryssen), att i sin
själ omhulda det högsta ideal jämsides med den värsta
gemenhet — och det fullkomligt ärligt. Är detta en
vidhet egen för ryssen och som skall föra honom långt
eller är det vanlig mänsklig uselhet — det är frågan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
