Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påminner om intrycket af Revisorn och Döda själar: »i
facit får man något vidunderligt hemskt... i allt detta
ligger något oförklarligt hemskt». Den glädtigaste af
människor, Puschkin, «vän af ett godt skratt» som ingen
annan, hör plötsligt upp att skratta och blir mörk i
hågen. »Gud, hvad vårt Ryssland är sorgligt!»
Konstnären, som målar porträttet, erfar en sådan »oförklarlig
beklämning», en sådan sällsam motvilja, att han blir
tvungen att kasta penseln.
»... Revisorn är spelad» skrifver Gogol, »och jag
känner mig så sorgsen, så besynnerlig till mods... Mitt
verk föreföll mig motbjudande, barbariskt och liksom
alls inte mitt... Jag kände mig trött till både kropp
och själ. Sannerligen, ingen känner och ingen anar
mina lidanden. Andra må tycka hvad de vilja — själf
finner jag min pjäs vidrig... Ack denna hjärteångest!
Jag vet inte själf hvarför den har kommit öfver mig.»
Likaså kunde Gogol under arbetet på Döda själar
enligt sin egen bekännelse »ej känna kärlek till arbetet».
»Tvärtom, jag kände något liknande motvilja... Allt
kom så krystadt, så tvunget.»
Konstnären i Porträttet flyr till sist från sitt eget verk.
På samma sätt flyr Gogol från Revisorn. »Jag skulle
vilja fly nu Gud vet hvart, och endast den förestående
resan, ångbåten, hafvet och andra, fjärran luftstreck kunna
väl uppfriska mig. Jag törstar efter detta som efter
Gud vet hvad.» Och från Döda själar liksom från
Revisorn flydde Gogol, flackande kring hela världen
från Paris till Jerusalem. Konstnären fullbordade icke
porträttet; både Döda själar och Revisorn äro »utan
slut». Konstnären gick i kloster; Gogols dröm under
hela senare hälften af hans lif är det fullkomliga
afsvärjandet af världen, klosterlifvet.
»Framför mig står en människa, som skrattar åt
allt hos oss... Nej detta är icke något löje öfver
lasterna, det är ett vidrigt hånskratt åt Ryssland» —
och kanske icke endast åt Ryssland utan åt hela
mänskligheten, åt hela Guds skapelse. På så sätt försökte
Gogol fritaga sig själf, och här var följaktligen också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
