Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner han ändå, att han själf aldrig kommer att gjuta
sådana tårar. Stackars Gogol! stackars Kaj! Båda
förfrysa utan att af isstyckena ha lagt den eviga
kärlekens ord.
För att ur sitt hjärta lösrycka trollspegelns skärfva
vore Gogol färdig att rycka ut själfva hjärtat; för att
väcka upp världen vore han färdig att själf gå i döden;
för att frälsa andra vore han färdig att själf göra sig
till offer för sitt mördande löje. — »Nej ni skratta icke
åt er själfva», tar han tillbaka, »ni skratta endast åt
mig». »Ingen af mina läsare visste, att då han
skrattade åt mina hjältar, skrattade han åt mig... Inom mig
har det samlat sig alla möjliga gemenheter och det i
sådana mängder som hos ingen annan människa jag
hittills träffat. Ifall de plötsligt och alla på en gång
uppenbarade sig för mina blickar, skulle jag hänga
mig... Jag började tilldela mina hjältar min egen
uselhet. Så här gick det till: jag tog någon dålig
egenskap hos mig och förföljde den inom något annat stånd,
på någon annan bana, försökte tänka mig den som en
dödsfiende, den där tillfogat mig en dödlig skymf,
förföljde den med min förbittring, med mitt löje, med
allt som stod mig till buds. Ifall någon sett de
vidunder, jag framtrollade först, för mig själf, skulle han
bokstafligen ha bäfvat.»
De två förnämsta »vidundren», som stå Gogol
närmast af alla och mest förfära honom och som han
därför också förföljer med den häftigaste förbittringen,
äro Chlestakov och Tsjitsjikov. »Mina hjältar äro ännu
icke alldeles lösgjorda från mig själf och sakna därför
verklig själfständighet.» Minst af alla ha dessa två —
Tsjitsjikov och Chlestakov — lösgjort sig från honom.
»Jag har i min bok (Brefväxling med vännerna) farit
fram som en sådan Chlestakov, att jag inte har mod
att titta i den», skrifver Gogol till Sjukovski (från Neapel
6 mars 1847). »Det finns verkligen», slutar han, »något
af Chlestakov hos mig.» Hvilken ohygglig innebörd
får inte denna bekännelse, om man med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
