Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ur denna elementära urgrund framgick Gogols löje.
»Den glädtighet man lade märke till i mina första
arbeten hade sin orsak i ett visst andligt behof hos mig.
Jag fick anfall af en melankoli, som var mig själf
oförklarlig... För att förströ mig hittade jag på allt
möjligt lustigt. Jag konstruerade upp löjliga gestalter och
karaktärer och anbragte dem i tankarna i de mest
löjliga lägen utan att bekymra mig om hvarför och hvad
detta kunde tjäna till för nytta. Ungdomen tog ut sin
rätt.» Sedermera, då han själf alldeles »lösgjort sig
från sina urelement», blef detta löje ett löje genom tårar
— ett grymt redskap för ett grymt vetande, ett slags
dissekerknif, som sönderskar lifvet liksom vore det en
död kropp. Men ursprungligen var det ett löje för
löjets egen skull, ett öfvermått af lif, ungdom och
glädtighet, som tog sig utlopp. Han berusade sig med sitt
löje som med vin, han värmde sig med det i den
petersburgska kölden som vid en stråle af den lillryska
eller den romerska hemlandssolen. Och den unge
kosacken Gogol, som dansar trepàk i bara skjortan, är
förvisso lika verklig och lika mycket värd som den dystre
munken med sina profetior om »okroppsliga syner»,
om »skräckskepnaderna på andra sidan grafven».
Ur detta hedniska urelement härflyter Gogols
säregna, för oss ibland rent af hemska, demoniska
sinnlighet.
»Jag tror att Gogol saknade all erfarenhet af
kärleken till kvinnan», anmärker hans biograf. Och i
själfva verket kan man i Gogols lif omöjligt upptäcka
något som liknar förälskelse. Enligt vittnesbörd af den
läkare, som skötte honom före hans död, »hade han ej
på länge haft umgänge med kvinnor och förklarade
själf, att han ej kände behof däraf och att det aldrig
beredt honom någon särdeles tillfredsställelse». — »Jag
förstår mycket väl ditt själstillstånd, fastän jag själf, ödet
vare tack, ej pröfvat på det», skrifver den unge Gogol
till en förälskad vän. »Jag säger ’vare tack’, därför
att denna låga på ett ögonblick skulle förvandla mig
till aska.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
