Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Två eller tre dagar innan han brände
manuskripten, »for han i åkardroska till en sinnessjuk på
Preo-brasjenski-sjukhuset, åkte fram till porten och gick in
till den sjuke; kom tillbaka, gick länge af och an och
stod länge orörlig ute på slätten i snön och blåsten.
Sedan steg han åter i droskan, utan att återvända upp
på gården, och for därifrån».
Hvad tänkte han, hvad såg han, när han stod
ensam ute på slätten om kvällen eller när han bad
timtals i mörkret i Simon Pelarhelgonets ålderdomliga lilla
kyrka? Stego inte åter de syner för honom, med
hvilka han i ungdomsårens sagor och särskildt i den
hemskaste och mest profetiska af dem — Stortrollet
— förespått sig sitt öde?
Hjälten i Stortrollet, Choma Brut, är också ensam
i en kyrka en natt.
»Midt på kyrkgolfvet stod en svart likkista; ljusen
brunno framför de mörka helgonbilderna. Skenet från
dem upplyste endast ikonostasen och kyrkans midtparti;
alla aflägsnare vrår voro insvepta i mörker. Den höga,
gammaldags ikonostasen var tydligen uråldrig ... De
svartnade helgongestalterna blickade så dystert... ’Jag
måste tända i hela kyrkan, så att det blir ljust som på
dagen’, tänkte filosofen. Och han tog sig till att
klämma fast vaxljus vid alla lister, sångpulpeter och
helgonbilder, och inom kort fylldes hela kyrkan af ljus.
Endast upptill blef mörkret liksom än djupare, och de
dystra helgonbilderna fingo en än bistrare uppsyn ...
Han gick fram till kistan och betraktade skyggt den
dödas ansikte; han ryckte lätt till och måste
ovillkorligt sluta ögonen: hvilken fruktansvärd, bländande
skönhet!»
Denna häxa, som en gång burit den muntre unge
kosacken i »demoniskt ljuf och ohygglig flykt», denna
döda häxa i den svarta kistan midt på kyrkgolfvet —
är det icke den hedniska skönheten, världens vällustiga
kött, dödadt och grafsatt af Oogol i den gamla kyrkan,
i Simon Pelarhelgonets eller fader Matfejs kyrka?
»Plötsligt... midt i stillheten ... brast kistans järn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
