Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde akten. Andra taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig detta, Herre?... Men ske din vilja... Men det
är så tungt, så tungt!...
Faller på knä.
Anna (tar Pauls hufvud mellan sina händer och kysser det).
Stackars min lilla Paul, stackars min lilla Paul...
Paul. Ja — "Stackars Paul! Stackars Paul!"
Vet du hvem som har sagt det?
Anna. Nej hvem?
Paul. Peter.
Anna. Hvilken Peter?
Paul. Kejsar Peter I, min stamfar.
Anna. Har du drömt det?
Paul. Nej jag var vaken.
Anna. Var det en syn du hade?
Paul. Det vet jag inte, men jag såg honom lika
tydligt som jag ser dig nu. Det var längesen, för tolf år
sen. Kurakin och jag gick en vinternatt längs Nevakajen.
Det var månsken och nästan lika ljust som midt på
dagen, utom att det låg svarta skuggor öfver snön.
Inte en själ syntes till, det var som utdödt. Vi kom
ut på Senatstorget, där monumentet nu står. Kurakin
hade blifvit efter. Bäst det var hörde jag, att nån gick
bredvid mig. Jag tittade till. Det var en lång karl i
svart kappa och med hatten öfver ögonen — jag kunde
inte se ansiktet. "Hvem är det?" säger jag. Han
stannade och tog af sig hatten — och jag kände igen
honom — kejsar Peter I. Han såg på mig länge, så
sorgset och vänligt, och runkade på hufvudet och sade
bara två ord — de samma som du nyss: "Stackars
Paul! Stackars Paul!"
Anna. Och sen?
Paul. Jag minns inte mer. Jag föll visst
af-svimmad till marken. När jag kom till sans, fick jag
- 96 - Paul I:s död. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
