Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
vidöppen mun och blek i synen som ett lärft.
Bredvid Romaschoff satt den evinnerlige Ljeschtschenko,
med sina sorgbundna ögon oaflåtligt fästade på spelet.
Det började dagas. De nedbrunna, drypande ljusens
halfslocknade, gulaktiga lågor flämtade matt i sina
stakar och belyste med sitt svaga, osäkra sken de
kortspelande officerarnes bleka, utpinade anletsdrag.
Men Romaschoff stirrade allt fortfarande på korten, på
högarna af silfver och sedlar och på det med krita
fullklottrade gröna klädet. Och i hans tunga, trötta
hufvud kretsade oupphörligt samma grymma, aggande
tankar på ett värdelöst, förfeladt lif.
X.
Det var en härlig, ehuru något kylig vårmorgon.
Häggen blommade. Romaschoff, som ännu alltjämt
var en slaf under sin unga, starka sömn, hade
som vanligt försofvit sig till morgonexercisen. Med
en oangenäm känsla af blygsel och oro nalkades
han kompaniets öfningsplats, och han blef ej lättare
till sinnes vid tanken på kompanichefens, kapten Slivas
välbekanta förmåga att genom förolämpande
hänsynslöshet ytterligare öka det förödmjukande och pinsamma
i situationen.
Denne officer var en gengångare från den
barbariska tid, då järnhård disciplin, idiotisk formalism —
paradmarsch i tre tempo — och omänskliga krigslagar
voro så godt som »epidemiska». Till och med vid det
N:ska regementet, som genom sin garnisonering i en
mycket »mörk» vrå af världen sällan kom i beröring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
