Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
jag till hvarje pris vill förekomma. Han har nämligen
för vana att konversera med unga flickor på ett sådant
sätt, att de af harm och blygsel knappt kunna återhålla
sina tårar. Jag är, vid Gud, ej den, som älskar våld,
men en gång kommer jag att löna den uslingen som
han förtjänar!»
Romaschoff ville naturligtvis mycket gärna åka
med Schurotschka, men Michin hade alltid varit hans
vän, och att motstå den bedjande blicken i dessa klara,
trohjärtade ögon var omöjligt. Romaschoff var dessutom
i denna stund så glad och lycklig, att han icke kunde
neka.
Ändtligen, efter mycket bråk och oreda, satt man
i vagnarna. Romaschoff hade hållit sitt ord och satt
in-stufvad med de båda fröknarna Michin. Endast
stabskapten Ljeschtschenko, hvars närvaro Eomaschoff först
nu observerade, irrade fortfarande hit och dit mellan
åkdonen med en uppsyn tröstlösare och ledsammare än
någonsin. Alla skydde honom som pesten. Slutligen
förbarmade sig Romaschoff, ropade an Ljeschtschenko och
erbjöd honom en plats hos sig på framsätet i droskan.
Stabskaptenen mottog tacksamt anbudet, fäste på
Romaschoff en lång, tacksam blick ur sina sorgsna, fuktiga
hundögon och kröp med en suck upp i vagnen.
Man begaf sig i väg. I täten red Olisår på sin
gamla, lata häst under ideliga clownfasoner och skrålade
en utsliten operettmelodi: »Fort upp på diligensens tak»
o. s. v.
»Traf ... m-a-a-rsch !» ljöd Osadtschijs
stentorsstäm-ma. Kavalkaden ökade takten och försvann så
småningom i landsvägens damm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
