Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugn och kall mitt under den allmänna uppståndelsen. Då
Corentin återkom ensam, ty fröken Goujet ägnade sina
omsorger åt fru d’Hauteserre, hördes bullret av hästtramp,
blandat med ett barns snyftningar. Hästarna kommo in
genom den lilla gallergrinden. Mitt under den allmänna
ångesten visade sig en korpral, som körde Gothard, vars
händer voro bundna, framför sig och Cathérine, som han
förde till agenterna.
»Här har ni fångar», sade han. »Den lille slyngeln var
till häst och flydde.»
»Dumhuvud!» sade Corentin tyst till den häpne korpralen,
»varför lät ni honom inte fortsätta? Ni skulle fått veta något,
om ni följt honom.»
Gothard hade valt den utvägen att smälta i tårar på
idiotens sätt. Cathérine bevarade en hållning av oskuld och
naivitet, som gjorde den gamle agenten djupt
eftertänksam. Sedan Lenoirs lärjunge jämfört de båda barnen
med varandra och granskat den enfaldiga minen hos den
gamle adelsmannen, som han tog för att vara slug, den
spirituelle kyrkoherden, som lekte med kortlapparna, allt
husfolkets och makarna Durieus häpna och förskräckta
ansikten, kom han fram till Corentin och viskade till honom:
— »Vi ha inte att göra med tölpar!»
Corentin svarade med att först kasta en menande blick
på spelbordet, varpå han tillade: — »De spelade boston!
Man bäddade värdinnans säng, hon har lyckats fly, de äro
överraskade, nu skola vi hålla tummen på ögat på dem.»
En bräsch har alltid sin orsak och sin nytta. Den, som
fanns mellan det s. k. frökentornet och stallen hade uppstått
på följande sätt. Så snart den hedersmannen d’Hauteserre
slagit sig ned på Cinq-Cygne, anlade han i en lång klyfta,
genom vilken skogens vattendrag avbördade sitt vatten
i slottsgraven, en väg, som skilde två stora jordlotter,
tillhörande slottets inhägnad, men endast för att i densamma
plantera ett hundratal valnötsträd, som han fann i en
plantskola. På elva år hade dessa valnötsträd blivit ganska
stora och lummiga och täckte nästan vägen, som redan
förut infattades av sex fot höga sidovallar och på vilken
man begav sig till en liten nyligen köpt skog på trettio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
