Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom en hastig granskning av sannolikheterna, förelåg
något, som framkallade en rysning! Huru och varför
kunde dessa genialiska män intaga en så låg ställning, då
de bort kunna stå så högt? Vilka brister, vilka fel, vilka
lidelser drogo på detta sätt ned dem? Är en människa polis
som hon är tänkare, skriftställare, statsman, målare, general,
med villkor att endast kunna spionera, liksom dessa tala,
skriva, styra, måla eller slåss? Slottets folk hyste i sina
hjärtan blott en och samma önskan: Skulle icke blixten
slå ned på dessa uslingar? Alla törstade efter hämnd.
Hade icke gendarmerna varit närvarande, skulle för den
skull också en resning skett.
»Har ingen nyckeln till skrinet?» sade den cyniske
Peyrade och frågade de församlade lika mycket med
rörelsen hos sin stora röda näsa som med sina ord.
Icke utan en känsla av fruktan märkte provencalen, att
inga gendarmer mera funnos i rummet. Corentin och han
voro ensamma. Corentin framtog ur sin ficka en liten dolk
och beredde sig att sticka in densamma i en av skrinets
fogar. I detta ögonblick hördes först på landsvägen,
därpå på den lilla stenläggningen på gräsplanen bullret
av en förtvivlad galopp; vad som emellertid väckte mycket
större förskräckelse, var sucken från en häst, som i det
alla fyra benen på en gång sveko densamma, stupade
nedanför det mellersta tornet. En skräck, liknande den, som
blixten injagar, skakade alla åskådarna, då man fick se
Laurence, vars ankomst tillkännagivits av hennes
ridklännings frasande; hennes folk hade hastigt bildat häck för att
släppa fram henne. Trots sin hastiga ritt hade hon känt
sorgen över sammansvärjningens upptäckt: alla hennes
förhoppningar hade grusats! Hon hade galopperat i ruiner,
medan hon tänkte på nödvändigheten att underkasta sig
förste konsulns regering. Utan den fara, i vilken de fyra
adelsmännen svävade och som var det stärkande medel,
som hjälpte henne övervinna sin trötthet och sin förtvivlan,
skulle hon ha somnat. Hon hade nästan sprängt sitt sto
för att kunna ställa sig mellan döden och sina kusiner.
Vid anblicken av denna hjältemodiga flicka, som blek med
trötta drag, med sin slöja åt sidan och sin ridpiska i handen
visade sig på tröskeln, därifrån hennes brinnande blickar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
