Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Corentins hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de båda bröderna dessa hjärtats beundransvärda,
omedelbara ingivelser, som harmoniera med handlingen och enligt
abbé Goujets ord närmade sig det sublima. Om man sålunda
skulle uppsöka något, eller om det var fråga om en av dessa
små omsorger, som männen gärna ägna en älskad kvinna,
lämnade den äldre brodern nöjet att göra detta åt sin
yngre broder, i det han med rörande stolthet såg på sin
kusin. Den yngre brodern satte sin stolthet i att återgälda
detta slags skulder. Denna ädla tävlan i en känsla, av
vilken mannen låter driva sig ända till djurets svartsjuka
vildhet, förbryllade alla de gamla personer, som åsågo den.
Dessa småsaker lockade ofta tårar i grevinnans ögon. En
enda förnimmelse, som emellertid måhända är av ofantligt
djup hos vissa privilegierade naturer, kan lämna en
föreställning av Laurences sinnesrörelser; man skall förstå
den, då man erinrar sig den fullständiga överensstämmelsen
hos två sådana vackra röster som Sontags och Malibrans
i någon härlig duett, den fullständiga samklangen hos två
instrument, spelade av snillrika exekverande konstnärer
och vilkas melodiska toner tränga till själen såsom suckar
från ett ensamt lidelsefullt väsen. Då man såg markis de
Simeuse sittande i en fåtölj kasta en djup och melankolisk
blick på sin broder, som pratade och skrattade med
Laurence, trodde kyrkoherden honom i stånd till en oerhörd
uppoffring, men upptäckte snart i hans ögon en
oövervinnelig lidelses låga. För varje gång en av tvillingarna
befann sig ensam med Laurence, kunde han tro, att hon
uteslutande älskade honom. »Det tyckes mig, som om de
äro blott en», sade abbé Goujet, som tillsporde henne om
hennes hjärtas tillstånd. Prästen fann då hos henne en
fullständig frånvaro av koketteri. Laurence trodde sig
verkligen icke älskad av två män.
»Min kära liten», sade en afton fru d’Hauteserre, vars
son tyst förtärdes av kärlek till Laurence, »ni måste ändå
till slut göra ert val!»
»Låt oss vara lyckliga», svarade hon. »Gud skall frälsa
oss från oss själva!»
Adrien d’Hauteserre gömde i sitt hjärta en svartsjuka,
som förtärde honom, men dolde sina hemliga plågor, enär
han förstod hur litet hopp han hade. Han nöjde sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
