| 14 |
Givetvis måste en alldeles särskild omsorg ägnas även det rent mekaniska utförandet av skarvarna vid större kabelanläggningar, där hundratals skarvar ingå i samma förbindelse, vilkas motståndsobalanser och avledningsfel kunna addera sig.
Utomordentlig vikt måste i första hand fästas vid isolationen. För svenska förhållanden har därvid kokning med paraffin, paraffinering, visat sig vara det bästa hjälpmedlet för upprätthållandet av en god isolation. Såväl den blottade skarven själv som hylsor, band m. m., som komma till användning i densamma, urkokas noga med paraffin av lämplig temperatur. Härigenom utdrives all befintlig fukt ur materielen, vilken samtidigt blir mindre hygroskopisk (fuktabsorberande).
En paraffinkokad skarv tjänstgör även som en »propp» i händelse av kabelfel, så att vatten eller fukt ej så snabbt kan utbreda sig förbi skarven. Vid fel i själva skarven intränger vattnet till en början helt sakta och inom ett begränsat område, oftast utan att orsaka fel på mer än ett fåtal trådar.
Vissa skarvar fyllas efter hoplödningen med paraffin. Så sker t. ex. med de stora skarvarna vid pupinboxarna, bl. a. för att hindra vatten att intränga i boxen, om fel skulle uppstå.
För att urkokningen skall göra avsedd nytta måste det använda paraffinet hava en temperatur av 180—190° Celsius. Vid uppkokning av paraffinet användes termometer, som tid efter annan skall kontrolleras, för övervakning av temperaturen, varvid iakttages, att termometerkulan ej får beröra paraffingrytans botten. Om termometer undantagsvis icke skulle finnas tillgänglig, kan temperaturen approximativt uppskattas av det smälta paraffinets utseende och kokningens förlopp. För att konstatera att paraffinet ej är för varmt, fyller man sleven med paraffin och slår paraffinet tillbaka i grytan från ett par decimeters höjd. Det får då icke fatta eld av sig själv. Paraffingrytan
| 15 |
Paraffinet kan återupphettas och ånyo användas efter urkokningarna. Då paraffinet mörknat för mycket, bör det dock ej längre brukas, enär papperet då kan missfärgas, så att färgerna icke så lätt kunna åtskiljas. Dessutom nedsattes isolationsförmågan, om fasta småpartiklar, kol, sand etc. förefinnas i smältan.
Bomullsskarvhylsorna, som användas att täcka de blanka trådskarvarna, levereras i form av bandrullar. Dessa band skola kokas i paraffin före tillklippandet, vilket enklast sker på så sätt, att bandet lindas i lösa varv och med rörtång eller på annat lämpligt sätt nedsänkes i det 190° heta paraffinet. På samma sätt förfares med de bomullsband och lindor, som skola lindas runt den färdiga skarven närmast intill blyröret.
Uppstigandet av små gasblåsor är ett tecken på att fukt bortgår. Materielen bör därför ej tagas upp ur paraffinbadet förrän en stund efter det dessa gasblåsor upphört att bildas. Genom skakning avlägsnas sedan överskottsparaffinet.
Man bör ej på detta sätt behandla mer materiel, än vad som kan beräknas åtgå för dagen, ty överbliven materiel måste ånyo urkokas samma dag den användes.
Sedan skarvhylsbandet svalnat, tillklippes det i lämpliga längder, varefter hylsorna utpressas till rund form medelst en dorn.
Lindorna, som användas att täcka skarven, böra urkokas medan skarvaren avslutar skarvningen av trådarna. Lämpliga bredden för dessa lindor är 7 à 10 cm.; tyget levereras i vanlig bredd, varför passande stycken få tillrivas under skarvningen eller omedelbart före arbetets påbörjande. Efter paraffinkokningen hoprullas remsorna i täta rullar, vilket underlättar pålindningen och skyddar mot eventuell atmosfärisk fukt.
Så snart blymanteln avlägsnats, behandlas skarven med det heta paraffinet. Om fuktig väderlek är rådande eller om våta föremål komma i beröring med den heta massan, stänker denna explosivt omkring, varför aktsamhet bör iakttagas.
| 16 |
Med tillhjälp av skopan öses paraffinet över de blottade ledarna, vilka sorgfälligt genomsköljas, till dess det fräsande ljud, som förråder att fukt bortgår, fullständigt upphört.
Under kabeln är därvid upphängd en plåtränna, se fig. 6, vari paraffinet nedrinner för vidare befordran genom ett rör från rännan tillbaka till grytan.
Plåtrännan bindes lämpligen fast vid båda kabeländarna. Om kabeln är våt, bör paraffinet ej tillåtas rinna tillbaka direkt i grytan, utan användes åter först efter förnyad uppkokning.
Vid urkokningen börjar man med att hälla det heta paraffinet på manteln någon decimeter från kanten, varefter man så småningom fortsätter in mot skarvens mitt. Härigenom vill man undvika, att fukt skall drivas in i kabeln, varifrån det alltid blir svårt att fördriva densamma. Ny upphuggning av manteln måste i så fall göras. Man får ej oavbrutet hälla paraffin på en punkt utan skall långsamt förflytta sig över skarven; eljest kan isoleringen skadas genom bränning.
Kablar av manillapapper tåla upprepad paraffinbehandling mycket väl. Däremot böra cellulosapapperskablar icke urkokas före skarvningens avslutande, enär sådant papper blir mycket skört och svårarbetat efter paraffinbehandling. Sedan skarven gjorts färdig, skall den alltid urkokas. Omedelbart därefter pålindas bomullslindorna och pålödes blyröret.
Cellulosapapperskablar urkokas vid betydligt lägre temperatur, lämpligen c:a 120° Celsius.
När skarven begjutes med det varma paraffinet kan tennet å trådskarvarna möjligen mjukas upp. Det är därför av vikt, att man ej rubbar skarven under eller efter paraffineringen, förrän paraffinet och därmed tennet något svalnat. Dock bör bomullslindan omlindas, innan paraffinet blivit för kallt, enär eljest det genom upprepade paraffineringar nu mera spröda papperet lätt kan gå sönder vid anbringandet av lindan.
Lindningen utföres sålunda medan skarven ännu är varm och
smidig. Härvid börjar man vid ena ändan av skarven och lindar ett varv
till den andra ändan, varefter man vänder och lindar tillbaka ett varv
utanpå det föregående. Lindan får ej åtdragas för hårt.
