Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då tog jätten allt sitt gnid, och slängde det långt
bort i hafvets djup. Men sedan lade han sig på sitt
ansigte i hålans mynning, och gret bittert.
Då kom en ljuflig och mild röst till hans öron:
”ädle jätte, lyft upp dina ögon! älska oss och var
glad.” Han såg upp, och der stodo de två små
men-niskorna, och deltogo i hans sorg. ”Var vår far l”
bådo de honom.
Men han svarade ingenting. Då talade åter
flickan: ”tack, ädle gubbe, för min lycka! du har gjort
henne stor, ty förut tänkte jag ej mycket derpå. Var
nu glad åt detta.”
Då reste sig gråbergsgubben, men han såg helt
förfallen och eländig ut. ”J kunnen ej älska mig,
ty jag är gammal, men ej vis — och min storhet
skrämmer er,” suckade han.
Flickan svarade: ”du är stor, men också mycket
god, och nu är jag ej rädd för dig mer. Se, vid
bergets fot ligger vår hydda; vi skola ofta komma till
ditt tjäll, och föra dalens saftiga frukter till dig.”
Men gråbergsgubben såg lika ledsen ut. Då tog
flickan en doftande rödhvit blomsterranka af klippan,
och gjorde deraf en krans, den hon lindade i hans
hår. Så vidrörde hon hans panna med sina läppar
och sade: ”hell dig, vår fader! se, kring din ålders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
