Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Bone. — Dess karaktär och befolkning. — Philippeville.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kamelens, och det bekymrar denne Diogenes föga, att hans
jag oförbehållsamt skiner fram genom de många hålen på
hans mantel. I österländskt lugn sitter kan i solen och
drömmer timme efter timme eller röker sin långa pipa.
Arbete afskyr kan och anser sig förnedrad deraf. Han
öfverlåter det förnämt åt qvinnorna, kamelerna och åsnorna
och går sjelf med korslagda armar förut.
Araben är alltid skicklig i sitt uppförande, visar
ingen otidig nyfikenhet, hvilka främmande föremål än må
möta honom, och låter af ingenting störa sig, hvarken i
sin hvila (kief) eller sina andaktsöfningar. Detta folk har
för sig ett säreget privilegium: — att aldrig falla in i det
löjliga. Araben är fattig utan tiggarens förnedring,
trashöljd utan trivialiyet, hans smutsighet har ett sorts
storartad prägel liksom hans uselhet, — en episk uselhet,
återförande tanken på Lazarus eller Job. Allvarlig men
aldrig våldsam, bär kan sig hvarken dumt eller plumpt åt,
utan bibehåller i hela sitt uppträdande någonting
häntydande på en artistnatur. Den öfverskyler kans fel ock
ger hans österländska passioner en poetiskt vild karaktär,
trots islamismens sedeslöshet, — kanske mindre lumpen
än den i vesterlandets „cabarets“ bland såkallade kristne,
hemfallne åt fyllerilasten. Hans religion förbjuder honom
bruket af starka drycker, och en berusad arab finner man
endast undantagsvis, då han slagit sig i slanger med
europeer. Också skrålar kan aldrig. Han förstår konsten
att tiga med värdighet och en af hans maximer är denna:
— „Att tala är silfver, att tiga är guld.“
Utan fruktan vandrade vi två europeiska qvinnor
omkring Arabtorget i Bone och adresserade oss till och
med (för det mesta med teckenspråk) till de mohriska
handtverkarne, som sydde och arbetade i alla möjliga handtverk,
bakom den öppna dörren i sina trånga souk’s. Den fara
vi mest fruktade var ett närmande till vissa burnusshöljda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
