Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Jernvägsfärd mellan Constantine och Batna. — Reskamrater. — En Spahis-kaptens skizzer och profetior. — Flamingos. — Diligensfärd till Biskra. — Öknens port. — Ankomst till Biskra. — Första kapplöpningsdagens slut. — Andra kapplöpningsdagen. — En Fantasia. — Tredje dagens fortsättning med kameler. — Vår altan i hôtel du Sahara. — Middag med „cousscoussou“. — Månskenet i Biskra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här att göra med afrikaner — och skottet hade gått rakt
in i ryggen på den framför ridande Spahis-soldaten!
Men som död satt mohren ännn qvar orörlig i
sadeln, tills sqvadronen nådde målet och åskådarne hade
ingen förnimmelse af händelsen, medan de applåderade
frenetiskt det lysande skådespelet. Men, bah! Det var ett just
såsom mera dramatiskt slut blott på leken! — En arab
mer eller mindre . . . . „c’est si peu de chose!“ sades här
med små axelryckningar.
När vi ändteligen sent på eftermiddagen lemnade
kapplöpningen med alla andra från estraderna, återvände vi till
hôtel du Sahara för att få någonting till lifs, hvilket icke
var en öfverflödig omsorg. Skada blott att middagarne i
det inre af Afrika just icke tillfredsställde i allmänhet våra
europeiska gommar; men sättet att servera gästerna här,
vid små bord för högst fyra personer, är trefligt och ger
en tillfälle att se sig tillgodo med ett visst oberoende och
sluta sig tillsammans med sina bekanta. Det pittoreska i
hotellets matsal utgjordes nästan förnämst af uppassarne.
Vår garçon var en utmärkt vacker och ståtlig mohr,
turbanprydd och kostymerad i lysande färger och tilltalad med
namnet Aben-Hamet, liksom hjelten i Châteaubriands „Den
siste Abenceragen“. Kanske sågo vi här framför oss en
ättling af Granadas besegrade konungaslägt, som qvarlemnat
så många sager och herrliga minnen af sin orientaliska
byggnadskonst på Spaniens jord! Nå, hvarför icke?
På det sagoområde, dit ödet nu hade kastat oss, två
flyttfoglar från högan nord, kunde hvilken romantisk
förmodan som helst nästan vara berättigad och tillåtlig! Vi
hade ju Abd-el Kader till daglig guide vid våra utfärder,
hvarföre skulle vi ej till bordsuppassare kunna ha „den
siste Abenceragen!“
Hela denna dag från arla morgon till mörknande natt
stod det skrifvet i stjernorna, att vi skulle lefva under en
jemn förtrollning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
